Jag vill skapa platser
där unga kan möta Gud

Ingemar Cederlund
församlingspedagog

Jag växte upp som en ganska vanlig tonåring utan någon kontakt med kyrkan. Men hade turen att ha en äldre bror som var engagerad i KGF (Kyrkliga gymnasistförbundet) och teaterintresserad. Han var ledare för en barnteatergrupp i församlingens regi. En dag undrade han om inte jag kunde vara med där för det var brist på killar. Jag gick med och tyckte det var jättekul, men kyrkan och Gud tänkte jag inte på.

Efter ett tag tog jag över ledarskapet för gruppen, men fortfarande fanns inte Gud i min tankevärld.

Jag är glad att ingen ställde några krav på att jag skulle gå i kyrkan, utan att Gud fick möta mig i min egen takt istället. Det är min övertygelse än idag att tvång inte leder fram till Gud.

Givetvis började jag konfirmationsläsa, det var självklart på den tiden. Och där mötte jag faktiskt Gud för första gången. Jag mötte honom i min läspräst, en äkta gammal farbror som var sig själv inför oss. Han hade fel och brister som han stod för, och i honom började jag ana att det fanns något mer i kyrkan än teater.

Jag och min kompis blev efter konfirmationen ledare i olika verksamheter, min egen uppbyggelse fick jag i KGF och Ungdomringen (dåtidens Kyrkans Unga). Där blev jag en sorts maskot med mina 15-16 år, de flesta var 20-25. Jag mötte Gud i olika skepnader, som Che Guevara, Svart panter eller FNL-kampen. Vi levde kollektivt när vi var ute och spelade kyrkospel som handlade både om Gud och om orättvisor i världen.

Min hemförsamling satsade på oss ungdomar, vi var ofta på läger, speciellt på Stjärnhoms stiftsgård. Gud och jag hade många samtal om livet och om mig där. Kyrkan tog nu hela min fritid tillsammans med fredsrörelsen.

Att bestämma vad jag ville med min framtid var inte så svårt. Jag ville satsa mitt liv på tjänst i kyrkan på heltid. Mitt kall blev församlingspedagog, det har Gud gett mig som gåva. Jag vill hjälpa och stödja unga människor, skapa den där öppna platsen där de kan få vara sig själva och möta Gud i sin egen takt, som jag själv fick en gång.

Jag har nu jobbat i kyrkan i över 30 år, tvivel och tro har kommit och gått under åren, jag har haft stunder då jag tappat tron på kyrkan men aldrig på Gud. Vi möts varje morgon ”God morgon, Gud” och sedan samtalar vi om sådant som kommer och händer, och ”God natt, Gud – så här blev dagen, varför måste det vara så? Men tack för en underbar dag ändå!”.

Jag har träffat Gud på de mest underliga och oväntade ställen genom åren – konstigt nog verkar han trivas bäst på lite udda ställen, kanske för att han känner att där behövs han bäst. Utan min fantastiska hemförsamling, Eskilstuna Fors församling, hade jag kanske inte mött Gud än idag – kanske hade jag mött honom i morgon istället över en hamburgare på McDonald’s…

Tack Gud för att du finns i mitt liv och hjälper mig på ditt visa sätt, inte alltid på mitt sätt!