Livet med Gud är en ständig resa

Hilda Rudén
barn- och familjeverksamheten

Jag och Gud reser tillsammans. Vår resa har bara börjat. Vi reser genom tid och rum, från evighet till evighet. Vi borde egentligen vara ett riktigt team nu, kan man ju tycka. Efter 35 års umgänge borde man väl känna varandra, eller? Men visst, även syskonsjälar som varit gifta i 50 år kan fortfarande upptäcka nya sidor hos varandra. Så jag och Gud har nog bara börjat vår resa tillsammans.

Jag växte upp i ett kristet hem där pappa läste högt ur Hesekiel och alla de andra grabbarna varje morgon klockan sju. Hjälper det mig att förstå Gud? Knappast. Jag är den första att erkänna att jag med trons mått mätt fortfarande inte kan tugga kött, som Paulus uttryckte det så burdust, jag måste hålla mig till spädbarnens mjölkdiet fortfarande. När det gäller att kommunicera med Gud har det tyvärr varit rätt mycket envägskommunikation genom åren. När man bara pratar själv är det så svårt att höra vad den andre säger.

Visst är det ofta så i vårt samhälle idag? Den som talar högst, med flest välformulerade argument får mest uppmärksamhet. Men det är inte nödvändigtvis så att retoriken borgar för trovärdighet. Det gäller att lyssna med hjärtat. Profeten Elia var en kille som hade fångat upp frekvensen och kunde därför höra Gud tala. Men Gud talade inte i stormen, inte heller i dånet från jordbävningen eller i elden som flammade så skrämmande hett.

Gud talade i den stilla susning som följde efteråt. Det är väldigt svårt att hinna stanna upp och ge sig tid att lyssna till den lugna, förnuftiga röst som talar inom en. Du har säkert hört den själv någon gång? Många avfärdar den som sitt eget förnuft, andra talar om änglaröster som skyddar och manar till försiktighet. Vissa tror på instinkten...

Jag vet vad jag tror i alla fall. Gud är större! Hur man än försöker beskriva Gud så tror jag han är större, snabbare, klokare och mer fantastisk än vi någonsin kan förstå. Men det är ju bara vad jag tror. Och det är det som är så fantastiskt med tron, ingen kan bevisa eller motbevisa det jag tror. Det är min egen fasta övertygelse att Gud har skapat oss och vill oss väl.

Min bild av livet ser ut så här: Tänk dig att evigheten är som en planet, långt större än vi kan föreställa oss. Innan vi föds fanns vi i evigheten, hos Gud. När vi föds kliver vi in i ett rymdskepp och far iväg en liten, liten bit från planetens yta. Men vi befinner oss fortfarande inom räckhåll för planetens dragningskraft. Vi tror att vi är utlämnade åt oss själva och försöker med olika medel hålla oss på rätt kurs. Resultatet blir en hel del svängar och spiraler i rymden. Livet går upp och ner, sorg och glädje avlöser varandra och slutligen dör vi. Då dyker rymdskeppet tillbaka ner i planetens skyddande atmosfär. Vi befinner oss åter i den eviga tryggheten hos Gud. Och denna gång börjar äventyret!

Så enkelt och härligt hoppfullt! Alla har vi fötts och alla ska vi dö. Ofrånkomligt, ovedersägligt, ofattbart. Och samtidigt underbart. Så jag och Gud har gott om tid att lära känna varandra. Vår resa tillsammans har bara börjat.