Är jag lika värdefull?

Göran Elfsö
körsångare, Motettkören

När jag var liten och sjöng i barnkören, sjöng vi en sång som hette ”Du vet väl om att du är värdefull”. Vi sjöng om att Gud älskar oss för vår egen skull, att vi är värdefulla bara genom att finnas till. Det finns en mening med varför varje människa är som den är. När jag var liten, var jag övertygad om att detta var sant. Men när åren gick och jag växte upp blev det mer och mer avlägset. Känslan växte sakta i mig att jag inte var lika värdefull som andra. Jag var inte önskvärd. Jag kom att känna att det var något fel med mig.

Alla andra blev kära i skolan, men det blev aldrig jag – det bara hände inte. Jag kände aldrig något för tjejerna. Det var väldigt svårt för mig att förstå varför, antagligen för att jag tyckte så illa om svaret. Det var så svårt att det tog flera år att acceptera. Men till slut förstod jag, även om jag tyckte hemskt illa om det, att jag inte blir kär i tjejer... jag blir kär i killar. När jag till slut vågade berätta för mina två bästa tjejkompisar, så kände jag att jag var tvungen att sitta en bit ifrån dem. Jag skulle inte stå ut om de ryggade tillbaka från mig när de fick veta. Nu hade jag tur! De ryggade inte tillbaka; de kramade om mig istället. Jag har fortsatt att ha tur. Nu vet i princip alla och det har gått väldigt bra. Men känslan att jag är fel och icke önskvärd, följde med länge. Lite av det finns kvar hos mig än idag, som ett litet, nästan läkt ärr.

Tro, och känslan av Guds närvaro, kom inte vid ett specifikt tillfälle för mig. När man hatar delar av sig själv, och tror att andra tycker illa om en, är det svårt att tro på en god Gud. Men jag har sakta börjat må bättre och bättre som den jag är. Samtidigt börjar det jag kände som barn bli starkare igen. Vi är värdefulla och älskade som vi är. När jag tittar tillbaka, ser jag så många tillfällen då jag stött på en människa som var just den jag behövde för att klara mig ur en svår situation. Som när en god vän, i början av vår bekantskap, fick veta om min läggning. Jag var väldigt orolig då, att en man inte skulle stå ut med att ens vara i närheten av mig om han visste det. Men han klappade mig på axeln och vi pratade bara vidare. Han brydde sig inte; han blev inte äcklad! Det var så otroligt värdefullt för mig just då! Om det är slumpen, ödet eller Gud, det vet jag inte. Men vid såna tillfällen, eller när jag själv kunnat finnas där för någon annan, kan jag nästan höra en röst som säger: ”här har ni en chans att hjälpa varandra”.

Kärlek blir det viktigaste med Gud för mig. Det är den som gör skillnad. Om man hjälper sin nästa, hjälper man inte Gud då? Om man älskar någon, älskar man väl Gud? Är min kärlek lika värdefull som andras? Det vill jag tro.