Han har aldrig släppt greppet om mig

Elisabeth Sahlin
f.d. kyrkvärd

Över den här spalten står ”Jag och Gud”. För min del vill jag sätta ”Gud och jag”. Är det inte litet förmätet att nämna mig före Honom, den store allenarådande? Och det här kommer att handla om vad Gud betyder för mig – inte tvärtom.

Jag växte upp i ett gott hem men där man aldrig gick i kyrkan och inte heller talade om religionen. Att man lärde mig ”Gud som haver” och tidigt skickade mig till söndagsskolan gick väl av slentrian. Det var så det skulle vara.

Men söndagsskolan sådde ett frö hos den lilla dalkullan. Jag blev nyfiken. Gud och Jesus – vad var det för figurer egentligen? Jag började tala med Gud, frågade om än det ena, än det andra. Med kärleksevangeliets ord ”talade jag som ett barn och hade barnsliga tankar”.

Så en dag vid tio-elva års ålder hände något. Jag hade varit olydig och var på hemväg – rädd och olycklig. Ännu minns jag precis den plats på vägen, där jag knäppte mina händer och började be. Jag visste att jag skulle få bannor vid hemkomsten. Men nu bad jag om förlåtelse och lovade att aldrig göra så mer. Hela vägen hem bad jag. När jag gick in genom grinden var jag helt lugn. Och se – det blev inga bannor.

Nu hade jag fått visshet. Det fanns en god Gud att vända sig till, som hörde bön. Den dagen föddes min enkla barnatro och tillit, som sedan följt mig genom livet. Jag har aldrig fördjupat mig i trons mysterier eller sökt förklaringar till det inom kristendomen, som kan vara svårt att förstå. Jag har trott.

Så gick åren. Vi levde ett tämligen vanligt liv, var kanske inte så flitiga kyrkobesökare men följde med intresse vad som hände inom kyrkan och församlingen. Och hela tiden har jag efter bästa förmåga sökt följa Hans budord att ”allt vad vi vill att människorna skall göra oss, det skall vi göra dem”.

Och ibland har det förunnats mig glädjen att kunna räcka en hjälpande hand till en medmänniska. Och de år jag fick verka som kyrkvärd var en särskilt ljus period i mitt liv. Jag kände, att jag liksom handgripligen kunde arbeta för min Gud.

Mitt liv har – liksom väl de flestas – haft sina berg och dalar. Och visst har tvivlet ibland kommit smygande. Hur kan det finnas en god Gud, när Han låter så mycket ont och svårt hända i den lilla världen (=min egen) såväl som globalt? Men Han har aldrig släppt greppet om mig. Inte heller den gång då jag – efter att länge och brinnande ha bett till Honom, förlitande mig på Hans ord att ”allt vad ni ber om i mitt namn det skall jag ge er” – var nära att förneka Honom, eftersom Han inte hörde min bön. Men när jag till slut kunde be om kraft att leva vidare – då hörde Han. Och jag har sedan förstått vad Hans mening med mitt liv var just då.

När jag nu blickar tillbaka fylls jag av tacksamhet över att Han hela tiden gått med mig och alltid haft överseende med alla mina fel och brister.

I medvetande om att jag har den större delen av livet bakom mig, inställer sig helt naturligt den frågan ”Vad händer sedan”. Jag har ibland fått frågan om vad jag tror på den punkten.

Då ser jag för mig altartavlan i Brännkyrka kyrka (som jag för övrigt inte tycker om). Centralfiguren är den stora Kristusgestalten som står där med vidöppen famn. Jag är viss om att när min dag kommer, då står Han där med öppen famn också för mig. Vad som därefter händer oroar mig inte – jag är trygg och räds inte den dagen. Med en lätt travestering av Emil i Lönneberga säger jag: ”Du och jag, Gud”.