Det är i det vardagliga jag möter Gud

Björn Johansson
kanslist

Född och uppvuxen på 1940- och 50-talen i stadsdelen Liseberg, närmare bestämt Lisebergsvägen 111 (det står ett annat hus där nu), har jag från allra första början haft klangen av Brännkyrka kyrkas klockor i öronen. Samma klockor hör jag nu nästan dagligen i mitt arbete på församlingsexpeditionen strax intill kyrkan. Jag har arbetat i Brännkyrka församling sedan 1969. I början som extravaktmästare, då jag ryckte in och tjänstgjorde på veckosluten vid gudstjänster, dop och vigslar. På vardagskvällar passade jag lokaler i församlingshusen vid Brännkyrka kyrka och i Fruängen. Sedan 1973 är jag fast anställd och arbetar på församlingsexpeditionen på Götalandsvägen 191. Tidvis har jag också haft kyrktjänst parallellt med mitt arbete på expeditionen.

Mina föräldrar var aktiva i församlingen, min far som kyrkorådsledamot och kyrkvärd. Som barn gick jag i kyrkan tillsammans med föräldrarna. Kyrkbesöken och församlingsaktiviteterna var inget speciellt, de var en naturlig del av tillvaron. Man hade sin självklara barnatro och funderade inte särskilt över Gud eller Guds existens. I dag har väl jag och Gud inte samma förhållande. Det kanske är så att både jag och Gud nu får anstränga oss lite mer i vår relation. Men Gud vill mig något och talar till mig. Det är inte så att jag bokstavligen hör en röst, men visst talar Gud till mig. Vad Gud vill säga mig hoppas och tror jag att jag förstår något av, fast jag kan naturligtvis inte vara säker. Jag förundras över sådana som tvärsäkert säger sig veta och kan säga vad Gud vill; Gud vill detta eller Gud vill inte detta. Jag kan inte säga det!

Var kan jag möta Gud? Måste jag leva i avskildhet, där så litet som möjligt stör, bort från det som är de flesta människors vardagliga liv, för att verkligen kunna möta Gud? Nej, så kan det inte vara! Att ha möjlighet att dra sig tillbaka i stillhet för återhämtning och rekreation och för att tänka över de stora frågorna om vår existens och Guds vilja är viktigt. Men jag känner att det är i det vardagliga jag bäst förstår meningen med livet. Så gott jag nu kan förstå.

Under alla år i församlingen har jag mött många människor, i kyrkan, i våra församlingslokaler, på församlingsexpeditionen och per telefon och brev. Jag har arbetat med folkbokföringen, som Svenska kyrkan hade hand om fram till år 1991. Genom alla dessa arbetsuppgifter har jag träffat människor i livets olika skeden. Det är nyblivna föräldrar och det är sådana som genom döden förlorat en anhörig eller en vän.

Det är i dessa möten och i arbetet tillsammans med alla kamrater jag har och har haft under åren som jag upplever mycket av livets mening.