Pojken i de för stora byxorna visade mig det vackra i vardagen

Beatrice Lönnqvist
präst

Det var en tidig morgon i oktober. Frosten hade kommit under natten och gräset hade fortfarande en silvervit hinna på bladen. Likt älvor dansade dimman över sjön och luften var klar och frisk, den fick mig att vakna till. Dagens arbetsuppgifter tyngde mig, hade redan skavt i mig i flera timmar och hållit mig vaken när jag hade behövt min skönhetssömn. Stegen till pastorsexpeditionen var tunga och mödosamma. Jag skulle uppför backen, flera hundra meter över havet.

På min väg passerade jag skolan. Skolgården låg öde, ringklockan hade kallat eleverna till sina klassrum för länge sedan. Kvar på gården stod bara en pojke utan ytterkläder. I för stora byxor. Han var i tioårsåldern. Han stod med blicken fäst mot himlen. När han hörde mig komma gick han emot mig och sa:

– God morgon.

Mina första ord denna dag kom över mina läppar:

– God morgon.

Pojken pekade mot himlen, på ett moln. Ivrigt sa han:

– Har du sett? Titta vilket häftigt moln.

Jag följde hans handrörelse och såg ett moln, försiktigt genomlyst av några solstrålar. Det var vackert. Jag sa:

– Det är otroligt vackert.

Pojken tog ner sin hand, tittade mig i ögonen och sa allvarligt:

– Vilken tur att du och jag fick se det här idag, tillsammans.

Jag svarade, med ett leende på läpparna:

– Ja, du har rätt, vilken tur att vi inte missade det.

Pojken som fortfarande var allvarlig svarade:

– Nu måste jag gå till min lektion, fröken blir orolig annars. Hejdå!

Jag ville krama honom men höjde bara handen till en hälsning och ropade hejdå efter honom.

Pojken i de för stora byxorna visade mig det vackra i det vardagliga. Han påminde mig om det förunderliga i våra liv. Med lätta steg gick jag till arbetet, förvissad om att jag skulle klara mina uppgifter. Pojkens allvar och glädje över att få uppleva det förunderliga med mig, gav mig styrka.

Jag tror att jag mötte Gud i pojken med de för stora byxorna. Jag tror att Gud delar vår vardag, visar sig i våra medmänniskor. Jag tror så därför att jag själv upplevt det. Flera gånger. Varje gång lika oväntat.

Om du vågar lyfta ögonen från marken, se uppåt och framåt kanske också du får se det förunderliga i vardagen. Möta Gud i en oväntad gestalt.