Han överger mig aldrig

Anna Geijer Lindgren
präst

”En man satt vid slutet av sitt liv tillsammans med Gud och såg tillbaka på sitt liv. Han såg sitt liv som en vandring längs en sandstrand. Det fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. Han såg på fotspåren och märkte att vid flera tillfällen i livet fanns det bara ett par fotspår. Han såg att det var de perioder han hade haft det som tyngst.
Han vände sig mot Gud och frågade: Hur kunde du överge mig? Då när jag behövde dig som mest, när jag hade det som tyngst och kände mig som mest ensam, då övergav du mig! Gud svarade: Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. Där du bara ser ett par fotspår — då bar jag dig.”

Jag kunde verkligen se stranden framför mig. Jag kunde känna gungandet när jag bars. Som när jag var liten och pappa bar mig när jag var för trött för att gå. Så kändes det, tryggt och lugnt och rytmiskt vilade jag i Guds famn.

Där på stiftsungdomshelgen för många år sen var det kvällsmässa. I ljuset från alla värmeljusen som våra ledare satt ut i kyrkorummet såg jag på korset där framme, på Honom som helt plötsligt klev in i mitt liv med en självklarhet som nästan skrämde. Med känslan av total närhet insåg jag att nu började mitt liv som kristen på ett nytt sätt jämfört med alla tidigare år. Den där vinterkvällen på Graninge stiftsgård blev det som förr varit självklart (om än lite ifrågasatt från min sida) en grundsanning i hjärtat.

Mitt liv är i en ständig symbios med Kristus, jag lever med Gud i mitt hjärta och mitt sinne. Och jag gör det med glädje, det är såhär jag vill leva mitt liv. Som präst får jag nu också förmånen att sprida min känsla och upplevelse av Gud vidare. Det finns många sätt att närma sig Gud och göra tron till sin egen. Jag hittar ofta upplevelsen i musiken och texterna. I ”Kristina från Duvemåla” sjunger Kristina sången ”Du måste finnas”. Hon sjunger ord som sätter ord på min känsla. Hon sjunger om självklarheten att Gud finns. Att någonstans i livet finns en trygghet och en fast punkt även när det stormar omkring.

Men hon sjunger också om bottenlös sorg och förtvivlan och hennes sång sätter också ord på mitt tvivel, den totala känslan av ensamhet som uppenbarar sig om min Gud inte skulle finnas. Det känns som att jag inte kan andas och Kristinas klagosång ekar stark i mitt inre.

”Nej du måste finnas, du måste / Jag lever mitt liv genom dig / Utan dig är jag en spillra på ett mörkt o stormigt hav/ Nej du måste finnas, du måste / Hur kan du då överge mig / Jag vore ingenstans jag vore ingenting / Om du inte fanns / Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då / Nej du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig / Jag vore ingenstans, jag vore ingenting / Om du inte fanns”

Det kommer tillfällen i alla människors liv då vi ifrågasätter varför det här händer just mig. Då ensamheten känns total och vi ifrågasätter Guds mening och existens. Vid sådana tillfällen är det inte många texter eller låtar som klarar av att lyfta mitt mörker. Då är det svårt att återfå känslan av den totala tryggheten som jag kan vila i. Men i detta slår det mig ofta att jag vill kämpa för löftet Gud gett mig att jag inte är ensam. Gud har gett mig sitt löfte att inte överge mig.

”Mitt barn jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. Där du bara ser ett par fotspår — då bar jag dig.”