Många talar säkert med Gud i smyg

Ann-Christine Janson
präst

Över min farmors och farfars dubbelsäng hängde en tavla på svart botten och med snirkliga guldbokstäver. På tavlan stod FRUKTA HERREN. Och det gjorde farmor. Hon fruktade Gud och jag som barn förstod att Gud var inte nådig i hennes värld. När hon mjölkade korna och gav grisarna mat, när hon mockade i lagårn, när hon rensade fisk och plockade hallon, så fruktade hon Herren. Det måste vara jobbigt och gå omkring och vara rädd hela tiden, tänkte jag.

Jag berättar om farmor, för jag tror att gudsbilden av en sträng far, har präglat vår kyrka något oerhört. Jag märker det när jag som präst träffar människor, även unga människor. Kyrkan har förändrats men bilden av den stränge patriarken lever kvar. Vi överför gudsbilden generation efter generation. Det finns en stark längtan hos människor efter andlighet men tyvärr står Gud ivägen för kyrkporten för många, om ni förstår vad jag menar.

Att vi människor är älskade av Gud, precis som vi är, det gällde aldrig för min farmor. Jag tror att hennes dåliga självförtroende, hennes dåliga samvete för allt hon inte hann med, all skuld – det delar hon med många människor idag. Jag träffade en gammal kvinna efter en begravning och hon frågade mig om Gud kan förlåta henne. För vad, frågade jag. Jag vet inte, svarade kvinnan. Hon hade bara en odefinierbar känsla av skuld, som tryckte ned henne. Som hon alltid burit med sig.

Kyrkan har stått för maktutövning i många hundra år. Då är det svårt att kliva ner från de höga höjderna och våga se människors frågor idag. Jag är säker på att massor av människor har samtal med Gud ofta och i smyg. Behovet av att få tala med Gud finns där och vi i kyrkan måste hitta den rätta samtalstonen. Vi måste tala så att människor förstår och berörs av våra ord. Ord påverkar oss och ord förändrar oss och vår verklighet. Talar vi i kyrkan om Guds kärlek borde vi se glada ut. Så enkelt är det kanske.

Kyrkan är ju faktiskt vi alla men hur många har den känslan, när de kliver in genom kyrkporten? Vi måste hjälpas åt för att hitta varann! Vi har inga entydiga svar men kyrkan ska vara rummet där vi tillsammans ställer alla frågor om livet och om Gud. Kyrkan ska hjälpa till att formulera vår oro, vår skuld, vårt lidande, vår glädje och vårt hopp. I en tid av rotlöshet och rastlöshet, kan kyrkan bli en plats för eftertanke, gemenskap och andlighet.

För mig är Gud frihet, frihet att vara mig själv med alla mina fel och brister. Gud kräver inga perfekta människor. Kan människor andas ut när de kommer in i en kyrka, då har kyrkan lyckats. Kyrkan ska vara allas vår fristad.

Farmors stränga gudsbild tycker jag vi ska försöka göra om. Vi plockar ner tavlan med FRUKTA HERREN för gott och hänger upp GUD ÄR KÄRLEK i stället.

Vi ses i kyrkan!