Ur Brännkyrkabladet mars 1999
Av Elisabeth Stengård, konsthistoriker

Einar Forseth – en försenad klassiker

En arbetsnarkoman kallade Einar Forseth (1892–1988) sig själv, och fliten var det inget fel på under hans långa konstnärsliv. Redan som mycket ung kom han ut i arbetslivet och in på sin konstnärsbana. Studierna på Konsthögskolan under Olle Hjortzberg gjorde att han fick lära sig kyrkokonsten från grunden. Han hjälpte sin läromästare med utsmyckningen av Engelbrektskyrkan  1912–14 och fick sitt första egna kyrkliga uppdrag 1917–19 i Frövi-Näsby kyrka nära Örebro.

Gyllene salen

Det som på gott och ont kom att bli avgörande för hans fortsatta konstnärliga verksamhet var emellertid att han endast 28 år gammal 1921 fick det prestigefyllda uppdraget att utföra mosaikerna i Gyllene salen i Stockholms stadshus. Inte minst hans äldre konstnärskolleger hade svårt att förstå, att en så ung och okänd konstnär fick göra detta rikskonstverk. Forseth tog mycket illa vid sig av det som han uppfattade som ren och skär avundsjuka och kunde 60 år senare tala med stor bitterhet om att han alltsedan kände sig åsidosatt i konstvärlden.

Enorm kyrklig produktion

Kyrkliga uppdrag fick ha emellertid i en mycket stor omfattning både när det gällde altartavlor och glasfönster. Tillsammans med Olle Hjortzberg och Gunnar Torhamn blev han under decennier mer eller mindre officiell ”kyrkokonstnär”. I kyrkokonsten får ofta några få konstnärer alla uppdragen, därför att de är de enda namn man känner till. Deras tydliga och med tiden retarderade stil verkar hemvan och väcker inte motstånd. Det säger sig självt, att en konstnär som är överhopad med likartade uppdrag snart upprepar sig och återanvänder gamla konstnärliga lösningar. Konstnärens verk ”förblir sig lika”, och det tar man som en garanti. Någon kvalitetsgaranti är det tyvärr inte, och det är en av förklaringarna till att Forseth senare bedömdes som förlegad och kvar i sin ungdoms stil livet ut.

I samband med arbetet på min doktorsavhandling ”Såsom en människa – Kristustolkningar i svensk 1900-talskonst” (1986, med ett kapitel om Forseths kyrkliga verk) besökte jag honom många gånger under 70-talets slut i hans villa i Bromma. Trots sin höga ålder var han intellektuellt en mycket vital man och som alltid mitt inne i arbetet. I ateljén arbetade han just med den blivande altarmålningen till Brännkyrka kyrka.

Traditionell kristusbild

En av de viktigaste frågorna i min avhandling var hur konstnärer kommer fram till ”sin” kristusbild, hur mycket de hämtar från traditionen och hur mycket de skapar nytt. En annan grundläggande fråga var naturligtvis, varifrån den traditionella kristusbilden kommer. Den som lätt uppfattas som historiskt helt sann och den enda riktiga. När det gäller Forseth var det alldeles tydligt att han hade tagit över den traditionella kristusbilden, som vi känner igen från Thorvaldsen, oljetrycken och söndagsskoleplanscherna och det helt medvetet. Vid våra samtal underströk han, att det skulle vara en klassiskt vacker bild ”så som prästerna vill ha det”.

Något eget ställningstagande ville han inte göra utan såg sig i stor utsträckning som utförare av beställarens önskemål. I antologin ”Vad Kristus lärt mig” (1957) skriver han ödmjukt om sin personliga tro: ”För undvikande av mera missförstånd än jag beklagligtvis ofta är utsatt för i mitt arbete förklarar jag här först – nu som förr – att jag icke är kristen, men däremot önskar att vara det och strävar efter att någon gång kunna bli en sådan.”

Opersonligt

Det kan också vara en av anledningarna till, att hans kristusbild var så opersonlig och gjorde efter givna mallar. När vi i hans ateljé stod inför altarmålningen för Brännkyrka kyrka påpekade jag, att Kristus framstod mer som en schablon utan inre liv och nästan feminin i strävan att göra honom så vacker och andlig som möjlig. Den kritiken framfördes även, när han gjorde en likartad altarbild för Gustavsbergs kyrka (1941–44), där man uttryckligen ville ha en något manligare kristusbild med en del ändringar som följd.

Han svarade, att han hade velat understryka Kristi ungdom samt det milda och kärleksfulla hos honom, och att det då lätt omedvetet blir kvinnligt. Han tillade även intressant nog, att själva Gudsbegreppet innefattar både det manliga och kvinnliga, men att det ju egentligen inte kan avbildas.

Genomsnitt av befolkningen

När det gäller uppläggningen av altarmålningen följer Forseth ett mönster, som han redan etablerat 1933 i Laholms kyrka, där motivet var ”Bergspredikan”. En vitklädd välkomnande Kristus enligt gängse mönster utgör tavlans mittpunkt. Runt honom grupperar sig olika återkommande människotyper, bonden, arbetaren, kvinnan med barnet, åldringen etc.

Förtjust som en småpojke brukade konstnären dessutom busigt infoga några vardagliga detaljer, som varje gång väckte diskussion för att de inte ansågs värdiga ett så högtidligt sammanhang. I Laholm blev det en fabrik och en skiftnyckel, som fick många att rynka på pannan, i Brännkyrka kyrka en dammsugare väl synlig i förgrunden. Den senare var dessutom av en föråldrad modell redan vid tavlans tillkomst. Det är inte lätt för en snart 90-årig man att hålla reda på den tekniska utvecklingen och modets växlingar. Inte heller hade konstnären noterat, att gammaldags husmödrar och än mer hembiträden hade försvunnit, och att det 1978–79 inte fanns många kvinnor som företog veckostädningen iförda nystärkta förkläden och hucklen som på altarmålningen…

Återblickande

Att altarmålningen verkade förlegad redan vid sin tillkomst både när det gäller kristusbild, komposition och människornas klädsel är just med tanke på konstnärens ålder inte så underligt. Han gjorde så gott han kunde utifrån sina förutsättningar, och som rent hantverk är det beundransvärt.

Den stora och i kyrkliga sammanhang ständigt aktuella frågan är emellertid, varför beställarna är så rädda för förnyelse och för att anlita den egna tidens största konstnärer? Istället vänder de sig alltför ofta till de sedan decennier etablerade kyrkokonstnärerna, som redan har givit sitt. I samband med beställningen av altarmålningen till brännkyrka kyrka des en diskussion, om inte ett verk av Lennart Rodhe varit lämpligare.

Här finns inte utrymme att gå in på den, utan jag vill bara avslutningsvis peka på vad många exempel inte minst i Frankrike från 1950-talet och framåt har visat. När ett förtroendefullt samarbete mellan en stor nydanande konstnär och en församling kan det resultera i modern kyrkokonst, som är både vacker och tankeväckande och har förutsättningar att hålla även i framtiden.

Elisabeth Stengård