Brännkyrka kyrka genom historien...

av Bernt Ibring

Om vi ser tillbaka ungefär 25 generationer kan vi hamna hos Birger Jarl där han sitter på sin ägandes Årsta gård. Där välver han planer för staden han grundat vid Agnefit nere vid sundet där saltsjön möter Mälaren och hur han ska ge landet lag och ordning.

Ibland rider jarlen ut på jakt med sina svenner. När han kommer åt Vantörhållet ser han hur sockenfolket stretar med kyrkbygget, som aldrig tycks bli helt färdigt. Det påbörjades för gott och väl hundra år sedan, när de flesta av bönderna hade anammat den nya tron. Nu är det tornet det gäller.

Kyrkan i sig är inte stor, nästan fyrkantig. Den har ett kor vid östra gaveln. Med sin ingång åt söder speglar den sig vackert i sjön. Den är byggd av gråsten och det är just detta att hitta sten och släpa fram som tar tid, och kräver folk och stutar. Jarlens egna drängar från gården har gjort många dagsverken vid kyrkan och fler lär det bli.

Jarlen som är en mäktig man bestämde utseendet när kyrkan skulle få torn. Den övre delen skulle vara smalare än nederdelen, som skulle ha samma bredd som långhuset. Små takfall får vara utlöpare av långhustaket. Han tycker att det påminner om kyrkor i hans egen hemtrakt, folkungarnas Bjälbo i Östergötland.

Torn ska det vara till kyrkan. Tiderna är oroliga. Kommer fienden och det ska skiftas hugg och slag är det gott för kvinnor och barn att öka skydd bakom kyrkans stenmurar. Då behövs det också ett torn för försvarets skull med gluggar att skjuta genom.

Två gånger Kristian
Så gick ett par sekel. 1300-talet kom med digerdöden. På 1400-talet var det dags för ombyggnad av kyrkan. Då hade det brunnit och brunnit ordentligt, för det var då som socknen Brännkyrka fick sitt namn.

Koret ökades ut och fick liksom långhuset takvalv. Tornets bottenvåning förenades med kyrkorummet genom en arkadbåge. Nu var tornet inget försvarstorn längre, men krigen hade också ändrat på sig. Någon gång vid den här tiden byggdes även ett vapenhus åt söder.

1400-talet var ett oroligt sekel. Unionskungen Kristian I kämpade med Karl Knutsson om makten. Det påstås att han härjade svårt även i Brännkyrka när han brände bebyggelsen söder om Stockholm efter att ha misslyckats med att inta staden.

Så kom Kristian II och slaget om Brännkyrka 1518. Det torde enligt uppgift i själva verket ha ägt rum på Valla gärde. Sedan början av 1700-talet finns en berättelse om att kyrkan skulle ha bränts ned i samband med slaget. Det heter att kyrkans monument förstördes "och det som quart war fördes sedan till Huddinge".

Från 1600-talet noteras att Gustaf II Adolf 1634 och Karl X Gustaf 1660 på den sista färden mot Stockholm och gravarna i Riddarholmskyrkan, fick ett tillfälligt bisättningsrum i Brännkyrka kyrka före den högtidliga likfärden via Skanstull.

Århundradets åska
Det blev 1723. Natten till den 15 maj drog ett fruktansvärt åskväder fram över trakten. Blixten slog ner i kyrktornet och sped sig snabbt, enligt Johan Wilhelm Brannius, prästson i Brännkyrka. Han gav sedermera ut en avhandling om socknen och branden. Han berättade att kyrkan var nyrenoverad och grann. Nu brann allt upp som kunde brinna. Det rök om gravar och likkistor i fjorton dagar.

I kyrkan fanns en Karl XII:s bibel. I den står antecknat att "kyrkan avbrändes medelst en salpetters klimp". Kanske en kulblixt?

Det måste ha varit århundradets åskväder den där majnatten.

Drottningens stall brann också. Jacobs kyrka antändes liksom ett av de små tornen på Klara kyrka. Solna och Sollentuna kyrkor med flera norröver eldhärjades även.

Efter branden fick kyrkans tornhuv en ny form. De medeltida fönstren vidgades och dessutom fick norra väggen fönster. Kyrkoherde Arne Branderud berättade 1972, när den senaste restaureringen avslutades, att på norrsidan besågs de onda makterna bedriva sitt spel. Av samma skäl hade predikstolen i gamla tider sin plats på norrsidan om ett värn.

Allt var elände
År 1793 var det egentligen ingen gräns för Brännkyrka kyrkas elände.

Den 17 februari hölls sockenstämma och då gjordes en summering. Av protokollet framgår att socknen nu hade 1076 invånare men att kyrkan inte hade sittplats för fler än 257. Det var allvarligt, för på den tiden hörde det till lite till mans att vara med på högmässan.

Kyrktaket var genomruttet och takdroppet plågsamt. Klockstapeln hotade att rasa ihop och kyrktornet, där klockorna egentligen enligt författningarna skulle ha sin plats, skulle inte hålla för en sådan påfrestning. "Kyrkan är mörk, osnygg och osund", står det. "Sakristian är obrukbar." Det var en deprimerande stämma.

Reparationen blev genomgripande. Allt dåligt förnyades. Ingången flyttades till västergaveln. En sakristia byggdes bakom koret och ovanpå den på en läktare prediksstolen. Snart kunde också klockorna flytta upp i tornet. När allt var klart arrangerades en minnestavla, som även idag kan läsas över ingången, där det omtalas vad som sålunda skedde i Gustaf IV Adolfs tid.

Märta Helena planterade
Det finns en säker tidsbild från 1806. Och nu uppträder Årsta gård i handlingen igen.

Mycket av den lummiga grönskan runt kyrkan åstadkoms den 5 november detta år. Årstafrun Märta Helena Reenstierna låter då plantera 29 träd, varav 16 almar, kring kyrkan. Det var i sista stund för sedan kom vintern.

Dagen efter berättar Märta Helena i sin dagbok att det stormade och snöade hela natten. På morgonen greps hon av onda aningar och satte sig vid sekretären och skrev tre brev, till pastor Bergfalk och de två kyrkvärdarna.

"Säg nu till skolmästarn Söderberg att han håller ordning på sina svin och andra kreatur", skrev hon. Han fick inte släppa in dem på kyrkogården. "De förderfvar de nyplanterade träden; utom den osnygghet som de förorsakar på ett sådant ställe, helgadt till Menniskors hviloläger."

Men säker var hon inte på att detta skulle hjälpa. Några dagar senare rapporterar inspektorn att han har satt ett ordentligt lås för kyrkogårdsporten. Inga svin på kyrkogården!

Södermuren gav vika
På pingstdagen 1835 lät Märta Helena spänna hästarna för täckvagnen och åkte till kyrkan för att se hur den hade förändrats. Orgeln hade flyttats upp på läktaren i koret och predikstolen till manssidan, det vill säga södra väggen. Det var fatalt, säger hon, för när hon ville se på prästen så fick hon solen i ögonen.

Sedan vittnar Årstafrun inte mera om Brännkyrka kyrka. Handlingarna visar emellertid att orgeln 1851 fick sin plats på läktaren i väster medan östväggen ordnades för altaret ensamt.

Tornhuven från 1723 byttes ut 1890 och fick sitt nuvarande utseende.

Sedan hände ingenting mer med kyrkan förrän på 1970-talet, då den södra väggen höll på att ge sig av ut i leran. Åtgärderna då avgjorde hur kyrkan ser ut idag, 25 generationer sedan Birger Jarl gav kyrkan ett torn - om det nu var han!

Till toppen...