Frestelse och prövning — är det verkligen samma sak?

Det är nu tjugofem år sedan Nya testamentet, och därmed även Herrens bön, översattes till modern svenska. Herrens bön är nämligen hämtad ur Bibeln. Den finns i två versioner, hos Matteus och hos Lukas. Många församlingar har övergått till den ”nya” Vår Fader, andra håller fast vid den ”gamla” Fader vår. Men bönen upphör inte att ge upphov till diskussion.

Den ”gamla” är vackrare, tycker några. 1917 års översättning var onekligen mera poetisk, men översättningen från 1981 ligger mycket närmare det grekiska originalet, kortfattad och kärv i språket. Vi är mera vana vid den ”gamla”, tycker några. Jo, vanans makt är stor, och det vi fått lära oss utantill som barn blir ett ”hjärtats språk”.

Tilltalet, först: ”Fader vår”, den ordföljden använder vi inte i dagens svenska. ”Vår fader” säger vi numera. ”Fader” är en gammaldags benämning. Vi skulle kunna säga ”far”, eller möjligen ”pappa”. Det gjorde Jesus själv ibland, fast inte i detta sammanhang. När det nu även i den nya bibelöversättningen heter ”fader”, så ser jag en dubbel innebörd i detta: Gud är vår far, vi får kalla honom pappa, men han är också helig, höjd över allt jordiskt och mänskligt, han är vår Skapare, vår Fader.

Det är framförallt två punkter i den nya översättningen av bönen som ständigt diskuteras. Dels är det den så kallade brödbönen, dels är det ordet ”frestelse” i den gamla översättningen som i den nya blivit ”prövning”.

Bakom bönen ”vårt dagliga bröd giv oss idag” döljer sig ett mycket svåröversatt uttryck. Ingen vet riktigt vad det betyder, men det har med framtid att göra. Därför heter det i bibelöversättningen: ”Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer”. Det är enligt min mening en utmärkt översättning, eftersom den rymmer en dubbel innebörd. Dels ber vi att Gud redan idag ska ge oss vad vi behöver imorgon. Vi ska inte idag behöva oroa oss för morgondagen. Dels kan det också handla om bröd i andlig mening: Ge oss redan här i tiden vad vi behöver för evigheten. Brödbönen, så som den formuleras i bibeltexten, blev tyvärr till anstöt för många. I samtal mellan företrädare för olika kyrkor och samfund nådde man så småningom fram till en kompromiss för gudstjänstbruk: ”Ge oss idag det bröd vi behöver”. Men då har den bibliska dubbeltydigheten gått förlorad.

”Inled oss icke i frestelse” bad vi förr. ”Utsätt oss inte för prövning” ber vi nu. Men är frestelse och prövning samma sak? Här har vi ett exempel på språkets utveckling och betydelseförskjutning. Frestelse är ett gammalt svenskt ord som betyder prövning, därav förändringen. En påfrestning, ”det frestar på”, innebär att uthålligheten prövas, sätts på prov. I modern svenska har ordet frestelse kommit att reserveras för betydelsen ”locka till synd”. Vi frestas att göra det vi vet är fel. Men en sådan frestelse är ju en prövning. Vår karaktär, vår tro, vår lojalitet mot egna principer och mot Guds vilja sätts på prov. Det var ju också detta som skedde när Jesus ”frestades” (1917), ”sattes på prov” (1981), av djävulen i öknen. Hans tro, hans tillit till Gud och hans vilja sattes på prov, när han lockades att använda sina gåvor för egen vinning. Jesus övervann frestelsen och bestod provet.

Såväl i den gamla som i den nya översättningen kan vi få intrycket att det skulle vara Gud som frestar, Gud som prövar: ”inled oss icke ...”, ”utsätt oss inte …”. Att Gud skulle fresta oss, locka oss till synd, är en orimlig tanke. Gud frestar ingen, står det i Jakobsbrevet. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Däremot säger Paulus i sitt brev till de kristna i Korinth att Gud kan pröva vår tro, men att han inte prövar oss över vår förmåga. När han sänder prövningen visar han också en utväg, så att vi kommer igenom den. Det är detta vi ber om i Herrens bön, att när vi drabbas av motgångar, lidanden och andra prov – frestelser – som hör människolivet till, ska vi komma igenom stärkta i tillit och tro.

Torkil Nilson