Fred och frid — två ord men samma begrepp

Fred och frid – det är väl samma sak? Eller...? Jo, fastän orden klingar olika så har de faktiskt precis samma innebörd. Men varför heter det ibland ”Guds frid” och ibland ”Guds fred”? Varför finns båda två? Är det någon skillnad?

Engelskan, som är ett mycket ordrikt språk med många synonymer, har bara ett enda ord för fred, peace, av det latinska pax. Så är det också med många andra språk.

Märkligt nog har vi på svenska i detta fall två ord med samma innebörd: fred och frid. Fast egentligen är det inte två ord utan ett och samma. Frid är den ålderdomligare formen, fred den modernare. Och ändå har orden kommit att få olika klang och valör. Förklaringen är säkert att den äldre bibelöversättningen, i vilken frid var det utan jämförelse vanligaste ordet, användes långt in i vår egen tid. Språket förändrades i samhället i övrigt, men inte i kyrkan. Frid har därför kommit att förknippas med det inre, andliga livet, medan fred har fått beteckna de yttre förhållandena, avsaknaden av krig.

Den språkliga utvecklingen blir alldeles tydlig vid en jämförelse mellan 1917 års översättning och Bibel2000. Julprofetians Fridsfurste har blivit Fredsfurste. Julnattens änglar sjunger numera inte om frid på jorden utan om fred. Bergspredikans saliga är inte längre de fridsamma utan de som håller fred. Till och med i den aronitiska välsignelsen, den välsignelse som prästen i gudstjänsten förmedlar till församlingen, har frid bytts ut mot fred: Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. I ett sammanhang har dock frid fåttstå kvar. Det är i Pauli brev, i de hälsningar som inleder och avslutar breven: Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

De bibliska orden bakom svenskans frid och fred är hebreiskans shalóm och grekiskans eiréne. Båda orden betecknar ett helt och oskadat tillstånd, hälsa, ordning, säkerhet och trygghet, harmoni. De innefattar såväl det inre livet, relationen till Gud , som det yttre, relationen till medmänniskor och förhållandet mellan folk och stater. Det är alltså ord med tyngd och pregnans, som bäst återges med endera frid eller fred, inte frid och fred. Det senare förminskar och inskränker innebörden i ett ord som rymmer en helhet, männis-kans relation till Gud och medmänniskor.

Torkil Nilson