Sakrament – ett synligt tecken på en osynlig verklighet

Ordet sakrament, som vi idag använder om dop, nattvard och bikt, har en lång historia. Sakrament är egentligen den latinska översättningen av grekiskans mysterium.

Begreppet mysterium fanns redan under århundraden före kristendomen inom mysteriereligionerna, där Isis- och Bacchuskulterna kanske är de mest kända.

I den tidiga kyrkan, på apostlarnas tid, var mysterierna främst inkarnationen och frälsningen.

Paulus, lärd i såväl grekisk filosofi som judisk vishet, lånar samtidens välkända religiösa begrepp mysterium för att just visa evangeliets exklusivitet. Evangeliet är inte en mytologisk frälsning utan är oupplösligt knuten till konkreta händelser i historien – den största skillnaden mellan kristen tro och mysteriereligionerna.

Till evangeliets mysterium hör också uppenbarelsen som skulle förkunnas för alla. Mysteriereligionerna höll sina hemligheter för endast invigda.

Vad är då mysterierna? Det första och största är Jesus Kristus, Guds Son. Paulus formulerar det så här: ”Kristus – Guds hemlighet.” Däri finns inkarnationens mysterium, korsets mysterium och uppståndelsens mysterium. Till detta hör naturligtvis Treenighetens mysterium, Guds Ord, helig Ande, dopet och eukaristin (nattvarden). Vi kan se detta i Johannes evangelium.

Vi har få textvittnen om hur gudstjänsterna firades och mysterierna förkunnades den första tiden. Från 300-talet, då kristen tro blev legitim, får vi mer inblick. De första kyrkorna byggdes och två viktiga teologer kom att få stor betydelse för det vi idag kallar sakrament: Cyril av Jerusalem, för den östliga kyrkan, och Ambrosius av Milano, för den västliga kyrkan.

I västkyrkan, den romersk-katolska, användes sakrament som översättning till mysterium i betydelsen av helig handling, särskilt dop och nattvard, men med bibehållen samhörighet i Guds mysterium. Det tog flera hundra år för sakrament att bli ett samlande begrepp för sju avskilda heliga handlingar: dop, nattvard, bikt, konfirmation, ämbete, vigsel och sista smörjelse. Östs kyrkor behöll begreppet mysterium och har det än idag.

Vi gör nu ett hopp fram till 1500-talet. Luther, som med sin vilja att reformera den västliga kyrkan och göra den tillgänglig för folket, avgränsar antalet sakrament till tre: dopet, nattvarden och bikten. Han är inspirerad av Paulus, och vi anar också Augustinus: ”Ett synligt tecken på en osynlig verklighet”.

För Luther var det viktigt att sakramentet är en handling där Gud ensam är aktiv.

Gud har instiftat just dessa tre handlingar genom Kristus i evangelierna och dessa handlingar ger och befäster förlåtelsen genom Kristus, vilket inte sker i de övriga fyra.

Denna teologi och tolkning av sakrament fördes över till Svenska kyrkan av Olaus Petri, som studerat teologi just hos Luther.

Det finns mycket i de båda begreppen mysterium och sakrament, liksom i Guds hemlighet Kristus.

Maria Eksmyr