Fredsfursten kommer med kärlek och försoning

Ordet finns i den välkända och älskade texten från Jesaja kap. 9 om barnet som ska födas. Kapitlet har till och med fått rubriken Fredsfursten: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.” Sedan besjungs segern över fienden Midjan för att övergå i det fredliga: ”Ty ett barn har fötts, en son är oss given. … och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste. …” Profeten Jesajas bok är den mest citerade i Nya testamentet och just denna Jesajatext läses varje juldag.

Fredsfurste (fridsfurste), känns inte som ett klockrent tilltal in i tjugohundratalet. Hebreiskans shalóm, liksom grekiskans eiréne, täcker både fred och frid i svenskan och handlar om välgång på livets alla områden hos den enskilde och främst i det gemensamma livet.

Fundera över vad orden ”fred” och ”furste” var för sig väcker hos dig. Lite förslag först om fred/frid: harmoni, balans, skapande, dialog, förhandling, integrera, lösning, kapitulera … Furste: makt (över, delad), av Guds nåde, auktoritär, våld, besegra, råda, besluta, ansvar … Det blir många negativa associationer hos makt – ganska motsägelsefullt! Ändå, vi reagerar inte negativt, när vi hör julens evangelium och ordet fredsfurste. Det är insatt i julens budskap om fred och försoning. Sammanhanget ger betydelsen.

Här kopplar vi ord som makt och styrka till julen och föremålet för vår väntan, ”ett barn har fötts”. Tanken på ett litet barn ger goda vibrationer, blicken lyser upp och den goda omsorgen väcks. Vem kan påstå att ett barn har mindre styrka än en vuxen? Barnets öppenhet och tillit är för oss ett föredöme. Kanske verklig styrka finns att hämta ur det barn vi bär djupt inom oss, där vi är allra mest oss själva. Denna styrka kan omsättas i den goda maktens tjänst.

Just därför älskar vi texter som denna och julevangeliet från Lukas 2 – änglakören som sjunger om ära åt Gud i höjden och fred på jorden – det ”gloria” som vi lyfter ut och har med i alla gudstjänster. Som en påminnelse om den Gud, som låter en av makterna brytas ur den trefaldiga gemenskapen och byter makt mot vanmakt, så långt ut i främlingskap att bara rop på ett kors återstår.

Denna utbrytning ur kärlekens interna himmel bär den gudomliga kärlekens sigill. Kanske fanns också i änglasången en biton av ångest. För hur skulle världen kunna leva, om Guds eget skaparord, Kristus, tar sig ut ur treenigheten ned till den värld vi älskar för allt gott, men fruktar för krig, förtryck och främlingskap. En värld där barn dör i strider mellan politiska och religiösa grupper som inte ser dialogen och den politiska förhandlingsviljan som verktyg till försoning. En värld där omsorgen om utsatta förpassas till osynlighetens mörker, där utanförskap är självklar förutsättning för andra att ta för sig.

En rabbinsk berättelse börjar med frågan ”hur vet vi att gryningen kommer?” och mynnar efter flera förkastade ansatser ut i rabbinens svar: ”Nej, vi vet bara att natten gått över i dag, då en människa kan se in i en annan människas ansikte och säga ”Jag ser mig själv i dig.” Här ligger kraften till aktivt fredsskapande som överbryggar klyftan mellan föreställningar om makt och fred/frid.

”Natten skall vika där ångest nu råder”, så lyder de första orden i Jesaja 9. I julnattsmässan får vi uppleva dem igen. Låt då först ångest vara ett sunt tecken på att allt inte står rätt till i världen. Låt oss sedan använda ljuset till att se dem bland oss som har behov, använda vårt mandat som människor att välja vad vi kan uträtta med vår förmåga. Så kan kärlekens skapande flöde dra med oss i byggandet av en jord där rättfärdighet och fred råder. En värld att leva i – Fredsfurstens rike.

Stanley Rydell