"Vad är en människa utan vatten?"

Solvärmen dallrar över den branta sluttningen. Det är mödosamt för Shukurya Ali att bära vattendunken uppför backen. Men vattnet är i alla fall rent.

Regntiden har inte börjat, landskapet är mycket torrt och det är ont om grönska. Nere i en dalgång finns den skyddade källan i Eltoke Aneno i östra Etiopien. Människor och djur rör upp damm i den dallrande eftermiddagshettan när de kommer för att hämta vatten och för att dricka.

Källsprånget är inbyggt för att vattnet ska bevaras rent. Där finns två vattenkranar och bevattningshoar för boskapen. En vakt med nyckel ser till att här är öppet klockan 6–10 och 16–18.

Människor och jämlikar

Schejk Abdullahi Mohammed är medlem i vattenkommittén som består av två kvinnor och fem män.

– Vi samlar och utbildar byborna om rent vatten och hur man skyddar det. Nu ska vi förstärka stängslet kring brunnen och kranarna, och i framtiden planerar vi att anställa en vakt, berättar schejken.

På den vardagliga frågan om vad vattnet ska användas till, svarar han filosofiskt:

– Vad är en människa utan vatten?

Byborna var med och byggde den branta och steniga vägen ner till källan och de planade ut marken för vattenhoar och kranar. Varje hushåll betalar ungefär 80 öre i månaden. Men utöver byns omkring 500 hushåll kommer det också invånare från grannbyar där man ännu inte har rent vatten.

– Det får de göra. Vi är ju människor och jämlikar. Det är ont om vatten nu, och vi har en tradition att dela på det som finns, förklarar schejk Abdullahi Mohammed.

Källan i Eltoke Aneno ingår i ett projekt för landsbygdsutveckling i Etiopien, som stöds av Svenska kyrkan.

Ett tungt arbete

Gravida Shukurya Alis späda kropp böjs under den fulla vattendunken när hon stretar uppför den branta backen. Hon ser ut som en tonåring, men berättar att hon är 25 år. Förutom barnet hon väntar har hon redan tre barn.

– Vi hämtar vatten en gång om dagen, för det mesta med åsnor. Gör jag det tar det två timmar, och det är ett tungt arbete, säger hon och torkar svetten ur pannan.
Men att vattnet i dunken är rent gör stor skillnad. Om familjen inte hämtar vatten i källan i Eltoke Aneno är de hänvisade till en flod.

– Där är vattnet inte skyddat utan nersmutsat av spillning från boskapen, förklarar Shukurya Ali, innan hon återtar vandringen uppför backen hem till man och barn med rent vatten.

Sonja Gunnarsson

 

Ny kunskap – ett annat liv

Gården i nordöstra Braslien är liten, men bland annat tack vare en vattencistern och nya kunskaper är familjen självförsörjande. Och allt är ekologiskt odlat.

Förändringarna började 2001. Då fick paret Souto hjälp att bygga en vattencistern för dricksvatten, och ett år senare en underjordisk skyddsvall som bevarar marken kring fruktträdgården fuktig.

– Vi märkte skillnad på en gång, Avokadoträdet som vi hade funderat på att göra oss av med, fick nytt liv. Året innan vattendiket byggdes hade det 140 frukter, året därpå nästan tio gånger så många, berättar Adalberto Souto.

På gårdens 0,6 hektar ryms så mycket fruktträd, grönsaker och kycklingar att paret Souto och deras två tonåringar numera är självförsörjande. Allt är ekologiskt odlat.

Färgsprakande kycklingar

Fátima Souto visar upp blomkål, persilja, tre sorters mynta, ruccola och spenat från grönsakslandet. Men hennes största stolthet är de färgsprakande capoeira-kycklingarna, vars fjädrar skiftar i gult, orange, silver, svart och guld.

För fem år sedan började paret Souto sälja grönsaker på den ekologiska marknaden i Sao José do Egito. Innan dess arbetade hon på en hönsfarm och han som murare. Ibland sålde de sin frukt till mellanhänder.

– Våra liv har verkligen förändrats sedan vi öppnade oss för den kunskap som Diaconia erbjöd.

Svenska kyrkan har i många år samarbetat med den brasilianska ekumeniska organisationen Diaconia, som verkar i det mycket torra nordöstra Brasilien.

Det går att resa sig

Fátima Souto har bara gått några år i skolan och kan inte skriva så bra. Men på den ekologiska marknaden har hon lärt sig att hålla koll på siffror och räkna. På marken i fruktträdgården ligger små träbitar som ska multna i jorden.

– Mina föräldrar brukade hugga ned träd och bränna, men vi har lärt oss att det är bättre att låta dem multna i jorden, förklarar Adalberto Souto.

Kycklingarna eller getterna får fruktskal och matrester, och kycklinggödsel används för att ge växterna näring. För att hålla insekter och skadedjur borta från träden använder paret Souto ett hemmagjort bekämpningsmedel av vatten och malda blad från neemträdet.

– Livet har blivit bättre. Med rätt hjälp går det att resa sig och inte se tillbaka på det som varit, säger Fátima Souto.

Anna Jonasson