Fastan handlar om att leva mindre själviskt

Vi är nu mitt uppe i fastetiden, en central del i kyrkans år. De allra flesta av oss lever ett gott liv, som sällan saknar något materiellt. Vi kan ibland behöva träna oss på att upptäcka att allt det vi har kanske inte behövs. Fastan ger oss möjligheten att se och begrunda det.

Fasta kan handla om att medvetet för en tid avstå från något. Det kan vara något som plockas bort från vardagen. Det kan också vara sådant som vi har svårt att styra över och är mer eller mindre beroende av. En kamp för att hjälpa oss att inte hamna i en situation som vi inte kan kontrollera.

Fasta kan också bli en livsstil, ett förhållningssätt. Vi kan ställa oss solidariska med andra genom att välja bort en del av vår livsstil som inte är nödvändig och som tär onödigt på världens samlade resurser.

Fasta är helt enkelt ett sätt att bli mer beroende av Gud, som ger, och av andra som vi lever tillsammans med. Vi skalar bort det själviska i våra liv till förmån för det gemensamma, det som bygger helhet.

Ett djupare sätt att se fastan på är att koppla samman den med att göra bot. Som ett tecken på viljan till botgöring samlades och samlas människor till gudstjänst på Askonsdagen. Den har fått sitt namn av att man får ett kors tecknat med kol från brända kvistar på sin panna. I Daniels bok i Gamla Testamentet står det: ”Jag vände mig till herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska”.

Jesus har också något att säga oss om fasta. I sin bergspredikan som Matteus återger, säger Jesus: ”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna ska se att de fastar. Nej, när du fastar, smörj ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att människor inte ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda”.

Att fasta är en sak för mig själv. Jag gör det inte för någon annan. Det är inget som jag berömmer mig för eller har några andra fördelar av än de som jag själv kan räkna in. För oss som lever i en evangelisk-luthersk tradition är det en grundbult att allt det som har att göra med vår relation med Gud är en gåva. Gud ger oss vad vi behöver och vi får bara ta emot. Gud blir därför inte mer givmild eller på bättre humör för att vi fastar. Det är inte poängen. Det som kanske händer när vi avstår är att andra, mer grundläggande behov, blir tydliga. Guds röst hörs bättre när en del av alla andra röster som ropar på oss tystnar.

Fastan vill bli konkret. Som en möjlighet har Svenska kyrkan en av sina största insamlingsperioder just under fastan – fasteinsamlingen. Genom att själv avstå kan du skapa möjligheter att hjälpa andra. Genom att ge ett bidrag – i år till vatten åt dem som saknar – kan du göra din egen fasta mer konkret och extra meningsfull.

I kyrkans liv, i gudstjänst och vardagsverksamhet, låter vi tiden före påsk prägla oss. Församlingens fastetid vill gärna vara den miljö där din fastetid finner stöd och näring.

Gunnar Göranzon