Bland de allra fattigaste finns mycket att lära

Svenska kyrkans diakoni stödjer också människor utanför vårt lands gränser. Vi är en del i en världsvid kyrka. En beteckning på kyrkans globala engagemang är ”Hela världen”. Här berättar diakon Birgitta E Andersson om en resa i Brasilien – en resa som gjorde många saker tydliga och förändrade hennes syn på begreppet ”hjälp”.

För några år sedan var jag i Brasilien med en grupp svenska och norska diakoner. Resan ingick som en del i en högskoleutbildning. Syftet var att titta närmare på hur befrielseteologin tillämpas i arbetet med att hjälpa de fattiga i Brasilien. Att vara fattig är allvarligt. Fattigdom betyder död.

Jag minns det lilla huset i en favela (ett slumområde) som en frivilligorganisation köpt åt ett par mycket fattiga kvinnor som hade barn. Det var ett beboeligt men mycket enkelt hem. Mammorna hade någonstans att ta vägen men fick be om hjälp till mat varje dag. Den ena kvinnans man låg döende i aids i en annan favela. Kvinnornas hus var för litet för att härbärgera en sjuk. Efter skyfallen blev gatorna utanför deras hus som den värsta lervälling och även lergolvet inne i huset flöt. Bara de rika hade råd att asfaltera. Ändå var huset de fått en hjälp till överlevnad och självhjälp.

Plötsligt öppnade sig himlen

Frivilligarbetarna bjöd oss på en god middag. Plötsligt öppnade sig himlen och ett mer än enormt oväder drabbade, både oss som var inomhus och hade belysning, och kvinnorna i favelan som var helt oskyddadde. De frivilliga hjälparbetarna som bjöd på middagen föreslog att vi alla dagen efter skulle besöka kvinnorna. Ovädret var förfärligt. Kvinnorna kunde behöva hjälp. Mat. Torra kläder.
Så kom då vi två svenska diakoner med frivilligorganisationen och besökte familjerna.

Kvällen innan hade vi bland annat blivit bjudna på grillade kycklinghjärtan. Jag tyckte först att det kändes fel att komma till dem med rester från kalaset, men de blev enormt glada. Jag var tvingad att omvärdera vår handling. Maten kom i goda händer. Men det dröjde innan jag åt kyckling igen...

En docka till Sverige

Och jag tänker på flickorna som bodde på det hem för ensamma mammor som vår drottning Silvia stödjer i Brasilien. Vi var där på studiebesök, och när vi skulle gå kom en flicka fram till mig och visade en docka hon hade gjort, och hon ville ge mig den. Jag kände att jag absolut inte kunde ta emot den. Men personalen menade att jag inte skulle tänka så, för flickan ville ju verkligen ge dockan till mig. Så den fick följa med hem till Sverige. Jag tänker ofta på flickan och undrar hur det gick för henne.

Eller pojken i köpcentrumet! Fattigdomen i Brasilien är synlig! Bland annat genom gatubarnen. Jag såg in i den här pojkens ögon och det var en gammal, utlevad mans ögon. Han var bara sju-åtta år. Jag funderar ofta på vad de ögonen sett.

Perspektiv underifrån

Vår jord består av kontinenter, land, hav, människor. Liv som levs utifrån väldigt olika förutsättningar. Men, både barn och vuxna i de fattiga områdena i Brasilien var glada också. Och väldigt uppfinningsrika. Och framförallt, man hjälpte varandra. Delade liv. Det finns så mycket att lära av dem.

Kyrkornas, diakonins och frivilligorganisationernas verksamhet världen över arbetar med ett perspektiv underifrån. Genom att uppmärksamma dem som har det sämst i samhället och ge hjälp till självhjälp kan man åstadkomma verkliga förändringar, få resultat som gör skillnad. Svenska kyrkans internationella arbete är viktigt. Begreppet ”Hela världen” vill visa att vi alla lever på samma jordklot, men innefattar också människans relationer till skapelsen, och till oss själva och varandra. Tillsammans finns vi i hela världen – för att hela världen.

Birgitta E Andersson