Vår uppgift är att göra Guds kärlek synlig i världen

Att vara människa innebär att vi är till för varandra och att vi behöver varandra. Vi måste vara lyhörda och möta den människa som kommer i vår väg, och som behöver oss.

Människor hamnar i nöd och behöver hjälp. Genom samtal kan man kanske få en annan människas syn på situationen, hjälp till att byta perspektiv på problemet och till tro på den egna inneboende styrkan och kraften,som alltid finns, även om den är gömd ibland.

När Bibeln beskriver hur Jesus möter människor blir allt så tydligt och självklart. Han ser, lyssnar, fylls av medlidande, helar, förlåter, undervisar och befriar människor. Men framför allt får Jesus människor att tro och lita på sin egen inneboende kraft och styrka.

Att ge och få

Jesus vill hjälpa oss att upptäcka den som vi kan hjälpa. Han talar om vår nästa. Din och min nästa.

Vi har alla behov av att ge och få. Om man frågar sig: ”vad skulle jag önska om jag vore i hans eller hennes kläder?” och ärligt svarar – då förstår man vad en drabbad människa närmast behöver och vad man själv kan bidra med. Inlevelse i en annan människas situation och empati gör att vi kan försöka förstå.

Kyrkan och diakonin måste ständigt ha detta perspektiv för ögonen i arbetet bland dem som har det sämst i samhället. I arbetet att stötta människor, där så behövs, att undersöka och påtala missförhållanden i samhället, och vara en röst för dem som för tillfället ingen röst har.

Den profetiska rösten

Genom historien har Kristi kyrka burit uppmaningen om medvetenheten att stå på de fattigas sida. Jesus tog parti för dem som hade det sämst ställt och ville ge människor upprättelse.

De gammaltestamentliga profeterna uppmanade kungarna, dåtidens politiker, att lyssna på de fattigas rop. De skapade moraliska regler som var till för att skydda den maktlöse.

I fornkyrkan stod kyrkofäderna på de fattigas sida och senare, under medeltiden, förde teologer en energisk kamp mot den framväxande kapitalismen.

Kyrkan måste se verkligheten som den kan te sig utifrån ett underifrånperspektiv i samhällsgemenskapen. Vara den profetiska rösten i vårt samhälle. Man talar om en profetiskt inriktad diakoni. Kyrkan kan vara och måste fungera som ett språkrör i den offentliga debatten då det gäller att ta tillvara de svagaste, de mest utsatta och de marginaliserade gruppernas intressen. Lyfta fram förslag till förändringar och förbättringar, påtala gruppers livsvillkor, såväl lokalt som globalt. Arbeta i medvetenhet om det ansvar som Gud ålagt oss i Skapelsen.

Våga ställa frågorna

Man måste också våga ställa frågorna. Vad är det som ligger bakom och varför hamnar så många människor i utsatthet? Kan man se sammanhangen? Hur kommer det sig att familjer inte kan betala hyran? Varför kan inte en del betala för sopplunchen?

Man måste våga ställa frågorna, till de ansvariga! Man måste också tala högt och med varandra om västvärldens överkonsumtion av resurserna.

Be och arbeta

Diakoniuppdraget uppmanar till att förvalta den profetiska rösten. Ge röst åt dem som själva inte förmår göra sin röst hörd. I alla tider och samhällen har det funnits människor som spontant utan lärdom och lagar, gjort det självklara. I klokskap med öppna ögon. Och kristen etik handlar kanske om att mitt i slitningen mellan idealet och verkligheten försöka förverkliga Guds avsikter. Att försöka avlyssna den innersta och ursprungligaste meningen.

Därför måste diakonin be och arbeta. Förvalta den profetiska rösten, försvara människors rätt och stå på de förtrycktas sida. Uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen. Det är diakoni. Så ska kyrkan jobba. Du som läser det här och jag. Vi som får ingå i Jesu Kristi kyrka på jorden!

Birgitta E Andersson