Foto: håkan flank

Att be för sina medmänniskor är en viktig del av diakonatet.

Diakoni – en kristen kärlekshandling i ständig förändring

Säg ordet ”diakoni”. Vad kommer du att tänka på då? Förmodligen på församlingsvårdande diakoni, på mötesplatser, på någon man kan söka upp när man har det svårt i livet på olika sätt. Men det är sällan vi tänker på de fantastiska kvinnor och män som gick före, de som var med och byggde upp den vård och omsorg vi har i samhället i dag. Ur deras arbete växte dagens diakoni fram.

Vad som ligger i begreppet diakoni har förändrats sedan 1850 när den första diakonissan började verka i Sverige. Hon hette Marie Cederschiöld och hade utbildats till sjuksköterska och diakonissa på diakonissanstalten i Kaiserswerth, Tyskland. 1851 grundade hon ett sjukhus på Kungsholmen. Det var dels ett sjukhus för fattiga och dels den första sjuksköterskeskolan i Sverige. Verksamheten växte och 1864 flyttade man till Erstaklippan på Söder. Nuvarande stiftelsen Ersta-Sköndal har en del av sina rötter här.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bildades fler diakonissanstalter runt om i landet: Samariterhemmet i Uppsala, Stora Sköndal i Stockholm, Vårsta Diakonigård i Härnösand, Bräcke diakoni i Göteborg.

Diakonissanstalterna bildades främst för att utbilda sjuksköterskor och bedriva sjukvård där det var misär. Också idag arbetar diakoniinstitutionerna med sjukvård, socialt arbete och utbildning/forskning.

Banbrytande pionjärer

En diakonissa på 1800-talet var celibatär. Hon avlade inga celibatslöften, men om hon gifte sig kunde hon inte fortsätta att verka eftersom man måste vara ogift för att tillhöra ett så kallat moderhus. Det var moderhuset som skickade ut diakonissan på uppdrag. Diakonissorna arbetade vanligen inte i församlingstjänst utan för olika institutioner och föreningar. Lönen betalades till moderhuset som sedan gav diakonissan fickpengar och kläder.

en institutionella kopplingen till moderhusen gav diakonissorna möjlighet att kunna verka i sammanhang där det annars ansågs helt omöjligt för ogifta kvinnor att vara. Och moderhusen var banbrytande i Sverige genom att diakonissorna hade rätt till semester och pension. Diakonissorna var pionjärer – de arbetade hårt och för obetydlig lön med att bygga upp vård och omsorg i vårt land.

Manliga diakoner började utbildas 1902. De fick bättre lön, eftersom de fick vara gifta och då skulle vara familjeförsörjare. Fram till 1968 rådde celibatobligatorium för diakonissor.

Förändringsprocess

Så småningom, på grund av en kombination av statens och kommunernas ökande intresse och möjligheter att bära de sociala institutionerna utan kyrkans hjälp, och det faktum att kyrkan av politiska/religiösa skäl marginaliserades, försvann steg för steg allt fler av de sammanhang där diakonissor och diakoner tidigare verkat. De började då anställas av församlingar istället.

Detta var inget som skedde över en natt utan en process från 1930-talet och framåt. I förändringens spår blev diakonens roll under en period otydlig. I hög utsträckning berövade de arbetsplatser och sammanhang där de så länge varit självklara – och som de faktiskt hjälpt till att bygga upp – svävade diakonerna plötsligt i osäkerhet om vad de skulle göra. Fortfarande kan det vara otydligt vad diakonatet är och syftar till.

Att be för medmänniskor

I ritualen vid diakonvigningen heter det: ”En diakon skall uppsöka, hjälpa och stödja dem som är i kroppslig och själslig nöd, ge kristen fostran och undervisa i tron, i församling och samhälle vara ett barmhärtighetens tecken och i allt tjäna Kristus i sin nästa. En diakon skall leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. Diakonen skall försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida, uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.”

Det finns ett intimt samband mellan söndagens gudstjänst och vardagsarbetet. Diakonen kan medverka vid nattvardsutdelandet och med förbön i gudstjänsten. Just förbönen är en viktig del av diakonatet, att be för sina medmänniskor, både nära och långt borta.

I församlingsarbetet är uppgiften ofta att uppsöka och ha kontakt med äldre, sjuka, ensamma och sörjande, finnas till hands och stödja olika utsatta grupper och enskilda, det kan till exempel vara flyktingar, invandrare, missbrukare, arbetslösa. Hembesök, själavård och praktisk hjälp i olika livssituationer. Många diakoner har också barn- och ungdomsarbete. Det är inte ovanligt att de medmänniskor som diakonen möter i enskilda samtal ber om förbön.

Varje kristens uppdrag

Diakoni förutsätter att vi lever i världen och att vi skaffar oss kunskaper om samhället och människors levnadsförhållanden. Diakoni förändras ständigt. Uppgifter som förr var självklara, som sjukvård och socialtjänst, har i dag tagits över av samhället, men fortfarande är det många människor som hamnar utanför samhällets omsorg och där har diakonin sin självklara uppgift.

Ofta förknippar man diakoni med diakonen, men det är ett uppdrag varje kristen har: att värna och ta hand om sina medmänniskor. Det är dock diakonens uppgift att som samordnare se till så att diakoni bedrivs.

Jennyfer Trinder

Här är de tre diakoner som har tjänst i Brännkyrka församling. Från vänster Jennyfer Trinder, Agneta Frisk och Birgitta E Andersson.

foto: henrik bokedal

Hur blir man diakon?

Det finns flera vägar till diakonyrket. Den som vill bli diakon måste ha en eftergymnasial fackutbildning inom ett omvårdande yrke i botten, till exempel vara examinerad socionom, sjuksköterska, psykolog. Dessutom behöver en blivande diakon ha gått Svenska kyrkans grundkurs, en folkhögskoleutbildning som omfattar 16 veckor. Den som därefter blir antagen som diakonkandidat av något av Svenska kyrkans stift kan söka en avslutande ettårig diakonutbildning, som ges på högskola.

Efter denna utbildning kan man vigas till diakon. Beslut om vigning tas av biskopen i respektive stift. Vigning är kyrkans bekräftelse på den personliga kallelsen och ett synligt tecken på att diakonen har ett uppdrag av Gud och Svenska kyrkan.

Det finns ungefär 1100 diakoner i tjänst inom Svenska kyrkan samt cirka 200 i annan tjänst.

KM