En doft av himmel...

Medan det ännu är mörkt går Maria från Magdala ut till graven och får se att den är tom. Tom! Petrus och Johannes kom ut för att se de också, men gick hem igen. Maria står kvar. Förtvivlad. Gråten vill inte ta slut och hjärtat känns lika tomt som livet. Men någon är där. Hon är inte längre ensam. Gryningsljuset skingrar mörkret och rösten som kallar känner hon igen. Mästaren! Maria står ansikte mot ansikte med den uppståndne, Jesus själv. Han lever!

Visst finns det tillfällen i livet som vi vill hålla kvar, få tiden att stå still, men allt har sin tid. Riva ner har sin tid, bygga upp har sin tid, famna har sin tid, släppa taget har sin. Maria får ett uppdrag: Gå och berätta!

Maria berättar det glada budskapet. Först till lärjungarna som sedan berättar, som berättar… Evangeliets livskraft når oss och vi anar en doft av himmel, så vi firar påsk!

Tydlig i ljuset

Allting är förändrat. Tid och evighet möts i nuet. Livet – det som varit, det som är och anas i framtid kan tydas i ett nytt ljus. Livets hemlighet blir mer gripbar och tydlig.

Den långa fredagen blir än tydligare i det ljuset. Fortfarande finns meningslösheten i ondskan av lidande, tortyr, avrättning och död. Moder Maria är inte ensam om att se sin son dö. Mödrar ropar förtvivlat än idag, för över hela världen plågar ondskan med sin grymhet. Dock, in i det sista blottar Gud sitt väsen: Förlåt dem, de vet inte vad de gör.

Saliga de med odelat hjärta, som öppnar famn till tröst och hand till stöd. Saliga de läppar som talar vist och upprättande. Ja, när förlåtelsen öppnar hjärtats stängda rum, då anar vi en doft av himmel. Döden har inte sista ordet – därför firar vi påsk.

Påminnelse om löftet

Också måltiden, nattvarden, blir gripbar i uppståndelsens ljus. Måltiden blir inte den sista utan den första! En fest där livskänslan väcks, och hopp och tro. Med rötter i det judiska folkets stora fest av frihetens vandring bort från förtryck, slaveri och död, så är också Herrens måltid ett löfte om seger.
Bröd som bryts och vin som delas är påminnelse om löftet i vårt dop, vår påskvandring från död till segrande liv.

Måltiden är en rastplats som också ger oss styrka och hopp i kampen mot svälten i världen och vårt gemensamma arbete för rent vatten till vår nästa. Måltiden är ett tecken på hopp. Hoppet är livsmodets bästa vän! Ja, i måltidens mysterium, i bröd och vin som är jordens gåvor, kan vi ana Guds gåva, en doft av himmel…
Därför firar vi påsk – också varje söndag.

Ett and-rum

Men allt är inte sång. Guds egen vrede tydliggörs. Mästaren i templet – visst minns Maria, kanske med en rysning, hur han for runt i sin vrede. Han välte bord, jagade ut folk och fä, arga tillrop, högljudda bräkanden, fågelflax och myntklirr på det hårda golvet, allt i en enda salig röra – men renande!
Den tomma graven och det segrande livet gör vreden begriplig. Lögn, maktkamp, prestige och trångsynthet gjorde templets luft instängd och kvalmig. Vreden rensade ut det. Nu kunde alla andas in rymd, liv och renhet och… en doft av himmel.

Vi kan höra Guds egen suck: Äntligen är templet ett and-rum.
Och vårt tempel, hela vår varelse? Är vi ett and-rum eller behöver vi kanske också rensa bort röran? Bed med mig: Förlåt mig, rena och hela mig. Kristus drag mig tätt intill dig.

”Där människor försonas med varann och stater sluter fred / när vi säger de vänliga orden / när vi ger nå’n en kram / när vi säger förlåt / när vi är många som får hjälpas åt / då doftar det himmel på jorden!”

Påskens budskap når oss: Guds rike är nära. Du är oändligt värdefull människa, vem du än är!

Den Uppståndne kallar dig: Följ mig! Kom, låt oss fira påsk.

Maria Eksmyr