foto: kari malmström

Det är lika roligt att lyssna som att berätta – och tvärtom!

Berättarcaféet – en generös miljö där allt kan rymmas

Det är sommarkväll på innergården bakom Vårfrukyrkans församlingslokaler i Fruängen. Här har ett gäng personer samlats över en kopp kaffe. Det är andäktigt tyst, sånär som på den ensamma stämma som just nu för ordet. Plötsligt bryter ett rungande skratt ut, eller ett samfällt ”åååh…!”. Vi är på berättarcafé.

– Berättarlusten är en smittsam farsot! Alla människor har så många erfarenheter och bär på så många berättelser, det är ett otroligt kapital att ösa ur.

Så säger Birgitta E Andersson, diakon i Brännkyrka församling. Varje sommar sedan 2004 ordnar hon berättarcafé i Fruängen. Starten var lite trevande, visst fanns en nyfikenhet, men också viss osäkerhet. Vad är det här? Hur gör man?

Svaret är att man gör det som känns bra. Berättarcaféet är helt enkelt ett sätt att umgås, genom att ge utrymme för alla fantastiska berättelser ur människors egna liv. Det handlar inte om att sitta och samspråka utan om att berätta – och att lyssna.

Vad kan man då berätta?

– Vad som helst! Det kan vara självupplevt eller återberättat, sant eller falskt, glatt eller sorgligt. Många som kommer är kulturellt intresserade och bevandrade – och verbala!

Stämningen är snäll. Man lyssnar, berättar själv, trivs, har det bra. Och, viktigt att framhålla, man behöver inte berätta något, man kan lika gärna bara lyssna. Birgitta agerar ordfördelare, eller moderator. Hon ser till att ingen avbryter eller pratar i mun på någon annan.

Dela liv med varandra

Ibland när det varit svårt att få igång pratet har Birgitta gjort lappar och lagt ut på borden, med tänkbara ämnen. Det kan till exempel vara ”ett förskräckligt oväder”, ”när jag gjorde bort mig” eller ”så här länge har jag bott i Fruängen”.
Det kan också vara så att hon själv börjar – ett trick som brukar fungera. När man hör någon annan berätta dras ens associationer igång, det startas en process – och snart formas en ny, egen, berättelse.

– Man får gärna krydda språket, betona, gestikulera. Tänk att berätta en skärgårdshistoria så att man kan känna doften av hav, höra hur vågorna kluckar...

Det låter utmanande, och Birgitta medger att det inte är helt lätt. Man får rampfeber, spagetti i benen – det är som det ska vara, och man klarar det, det blir bara roligare och roligare efter hand.

– Kom hit, säger Birgitta. Lyssna – och berätta! Det här är ett kul och annorlunda sätt att dela liv med varandra och vara tillsammans.

Kari Malmström