Utan sina frivilliga hade vår kyrka varit fattig

Vi behöver inte gå så många decennier tillbaka i tiden för att se att Svenska kyrkan har förändrats väldigt. En bra bit in på 1960-talet bestod de anställda av prästen, kantorn, diakonissan och klockaren. Fyra yrkeskategorier med tydligt avgränsade uppgifter. Prästen skötte gudstjänsterna, konfirmanderna och själavården, kantorn spelade, diakonissan tog hand om de gamla och ensamma och deras behov av både kroppslig och själslig art och klockaren, som ursprungligen skulle ringa i kyrkklockan hade fått ta hand om vården av kyrkan. Ibland kunde klockaren och kantorn vara samma person, man var ju inte så många förr.

Ändå utfördes många andra uppgifter i våra församlingar, det fanns syföreningar, söndagsskola, soppluncher och annat. Därtill sköttes byggnader, kyrkor och prästgårdar, och ekonomi. På söndagarna fanns det människor som hälsade välkommen till kyrkan. Vilka var det som stod för allt detta? Prästfrun var nog en av de första så kallade frivilliga i församlingsarbetet, söndagsskolan var hennes givna uppgift. Nu är det väl inte säkert att det var så frivilligt alla gånger, men oavlönat var det i alla fall. Men vilka var de andra?

Under 1900-talet växer en lekmannakår fram i Svenska kyrkan. Den bildas 1918 och hade som sitt främsta syfte att organisera de frivilliga i församlingarna. Idag finns det ca 10 000 medlemmar i kåren. Det växer också fram en ungdomsrörelse, eller rent av två. 1946 bildas både Kyrkans Ungdom och Angsarsförbundet som kommer att driva kyrklig barn- och ungdomsverksamhet.

Fram till 1960-talet finns det alltså ungefär fyra anställda i en församling (om den inte är enorm och har några fler präster) och en kader av andra människor som är där på sin lediga tid och utför arbete. De engagerar sig i syföreningen som arbetar med sina händer och tillsammans syr ihop kyrkans textilier och samlar in pengar för att stödja missionen. De sitter i kyrkorådet och tar ansvar för fastigheter och ekonomi. De leder barn och unga in i kyrkan genom söndagsskolan eller kyrklig ungdomsverksamhet. Angarsrörelsens aktiva visade på hur friluftsliv och kristen tro hör ihop. Ytterligare andra sköter kyrkvärdssysslorna eller serveringen.

Utan sina frivilliga hade vår Svenska kyrka varit fattig idag. Fattig på både människor och innehåll. Hon kanske också skulle vara fattig på demokrati och medinflytande.

Idag finns det en mängd olika yrkesgrupper anställda i våra församlingar. På många sätt är det bra för vi har fått in fler kompetenser och har hög kvalité på det vi gör. Men vi gjorde också ett misstag när alla dessa anställdes, för vi trodde att de frivilliga inte behövdes längre. Nu skulle alla beslut fattas av behöriga och professionella och allt som de frivilliga gjort sköttes istället av personal. På något sätt flyttades fokus på ett tokigt vis. När det var många som verkade och tjänade Kristus i kyrkan var alla både utövare och målgrupp. Nu blev det några som anställdes och som skulle tjäna och alla andra blev målgrupp och mottagare.
Två saker gör att vi saknar alla de frivilliga som fanns förr. Först och främtt församlingen var de som både deltog i och utövade församlingsverksamhet. Utövare och deltagare var en och samma grupp, det vill säga de som av olika skäl ville vara med. Det skap en gemenskap och en samhörighet kring kärnan som förenade.

Det andra skälet är ekonomiskt. Tiderna förändras. Det säger vi ofta. Det gäller också kyrkan. Idag är det många församlingar som inte har ekonomisk möjlighet att behålla all sin personal och några måste lämna sina anställningar. Det går olika fort i olika församlingar men trenden är tydlig, i framtiden kommer vi inte att kunna hålla de stora staberna. I vår församling är ekonomin god, tack vare många års god hushållning, men ingen kan säga hur framtiden ser ut hos oss heller.

Svenska kyrkan kommer i framtiden inte att kunna erbjuda allt det som erbjuds idag om det vi inte lyckas locka tillbaka de frivilliga. För att kunna ha en varierad verksamhet som tilltalar människor med olika intressen måste vi bli många fler som hjälps åt. Vi måste bli fler som talar om vad som behövs och vilka behov som finns, fler som utövar verksamhet av olika slag och fler som är med och bygger upp gemenskapen och gudstjänsten.

De senaste 50 åren kommer kyrkohistoriker och forskare att se tillbaka på som en parentes i vår kyrka. Det kommer att betraktas som en tid då vi inte förstod vad engagemang betyder utan trodde att anställda var de nya frälsargestalterna. De kommer att småle, i bästa fall kommer de att säga att vi inte förstod bättre. Om vi har otur kommer de att dra slutsatsen att vi tog död på intresset för kyrkan och för människors glädje i att tjäna Kristus. Jag ber och hoppas att detta inte kommer att gälla Brännkyrka församling.

Några eldsjälar finns det tack och lov kvar, ganska många till och med. Det finns människor som engagerar sig i fredsgruppen eller syföreningen, körsångare i alla åldrar, och förtroendevalda. Vi har aktiva i diakoni- och besöksgrupperna, personer som troget kokar kaffe så att vi kan fortsätta gemenskapen efter gudstjänsterna, och en mängd andra. Men i alla dessa sammanhang behöver vi bli fler. Kom och var med, vi behöver dig.

Eva Abragi