Foto: tor-björn willberg

I det stilla skärgårdslandskapet tystnar vardagsbruset

Retreat – vila för trötta själar

”Oron blev till frid” skrev en av deltagarna efter en retreat. Så befriande kan det upplevas att få dra sig tillbaka några dagar från vardagens krav och stress. Att hitta sig själv igen, i tystnad tillsammans med andra.

Återigen är vi på Åkerögården, en vackert belägen kursgård på Rådmansö. Det är sjätte gången vi erbjuder en helgretreat för församlingsbor och andra intresserade.

Tystnaden när vi stiger ur bilen, löven som prasslar under fötterna, en klarhet i luften som påminner oss om att hösten är här – det känns härligt att vara tillbaka. Snart kommer retreatdeltagarna, en del lite nervösa, andra med återseendets glädje i blicken men alla förväntansfulla. Tänk, en hel helg utan krav! I lugn och ro – bara med mig själv! Och med möjligheten till ett möte med Gud.

”Frid! Oron blev till frid.” Så skrev en deltagare efter en av våra retreater.

Att så ett frö

Egentligen är det ett så enkelt koncept – att dra sig tillbaka för att hitta tillbaka till sitt eget, sina egna tankar, sin egen längtan.

Kanske är det inte konstigt att det mest är kvinnor som åker på retreat. Vi ser alltför ofta andras behov framför våra egna. En retreat kanske inte ändrar det beteendet men det ger tid för eftertanke. Kanske sås ett frö.

Ordet retreat kommer från latinets retrahere – att dra tillbaka. Det är precis vad deltagarna gör under helgen som kommer, drar sig tillbaka från vardagen. Efter middagen på fredagskvällen samlas vi i kapellet och vi går in i tystnaden. En tystnad som för deltagarna varar till efter lunch på söndag.

Jag tror anledningarna för att åka på retreat är lika många som deltagarna. Vi lever i en tid som kräver mycket av oss. Information sköljs över oss i tunnelbanan, på bussar, i radio och TV. Valfriheten skapar stress, förutom just valfrihet. Många känner en stor trötthet.

En oro för att vårt välstånd kanske bara är ytligt, har gjort människor sökande. Var detta allt? Vårt behov av andlighet har fått vila medan vi sprungit runt i jakten på annat. Men behovet finns där och andligheten pockar på vår uppmärksamhet.

Existentiella frågor dyker upp när vardagsbruset tystnat. Vad gör jag med mitt liv? Finns Gud? Vad behöver jag för att må bra? Eller så har retreatdeltagaren bara det skönt, sover som en stock, äter gott och promenerar i skogen med solen i ansiktet.

Vi bär varandra

Att samla människor för att vara tysta tillsammans kan tyckas konstruerat – måste vi verkligen arrangera tystnaden? Men tystnad i ensamhet hemma i lägenheten är inte detsamma som en retreat. Retreaten bärs av oss ledare, vi erbjuder andakter, qigong, massage, vi läser en berättelse vid brasan. Retreatdeltagarna bär också varandra, gemenskap i tystnad är skönt. ”Delad tystnad befrämjar gemenskap och gör det lättare att leva” skriver Patricia Tudor Sandahl. Så sant. Att våga vara i sin tystnad kan också vara skrämmande. Därför finns vi ledare där. Ett enskilt samtal kan behövas om tystnaden blir för påträngande och tankarna mal.

Att möta sig själv är att också möta Gud – så tänker jag. Det finns en länk mellan mig och min skapare, en bortglömd gyllene tråd som jag kan få fatt i under tystnaden.

Några rader av Thomas Merton har följt oss under retreaterna: ”Låt mig söka tystnadens gåva, enkelhetens och ensamhetens. Den där allt jag vidrör blir till bön, där himlen är min bön, där fåglarna är min bön och där vinden i träden är min bön. Ty Gud är allt i alla.”

Ann-Christine Janson