"Färgglada pärlor på ett snöre" – eller ett möte med Gud

Att stanna med fingrarna en stund vid Frälsarkransens pärlor, en efter en, kan bli ett sätt att be. I tystnad eller med ord. En påminnelse om livet tillsammans med Gud.

Fingrarna letar sig fram, ibland lite planlöst, som för att se var de stannar, och ibland mer målmedvetet, med en viss pärla i sikte. Ofta sitter den runt min handled, ibland får den plats i en ficka.

Jag tycker om att pillra på saker, att ha något i handen, något att plocka med. Kanske är det därför Frälsarkransen har blivit min följeslagare.

Det var som student i Uppsala och prästkandidat för Linköpings stift som jag först mötte och blev vän med Frälsarkransen. Sedan dess har den funnits med, blivit nött och har också hunnit med att bytas ut…

Symboler för livets delar

Och vad är den då egentligen?
Den är ett radband, ett böneband. Dess skapare är Martin Lönnebo, biskop emeritus i Linköping. 18 pärlor i olika färger får vara symboler för olika delar av livet. Början och slutet är Gudspärlan, den gyllene. Att Gud inte kan fångas i en pärla, hur guldskimrande den än är, det kan vi nog vara överens om. Likaså att den pärlan som är jag inte alltid upplevs som den glänsande pärlemor den har fått. Och ändå, det är som att den säger mig någonting om både Gud och mig själv.
Frälsarkransen blir ett hjälpmedel. Den hjälper mig att fokusera, att samla mig.
Att hålla i min frälsarkrans blir ett sätt att be. Ibland tillsammans med ord, ibland helt ordlöst. Redan känslan av pärlan mellan fingrarna blir ett slags bön, en påminnelse om Gud och om livet tillsammans med Gud.

Ibland blir det ett helt varv runt, pärla för pärla. Jag börjar med Gudspärlan, den guldfärgade, stora. Håller ett tag i den: ”Du är gränslös, du är nära. Du är ljus och jag är din”. Sedan följer de en efter en. Jag-pärlan, Dopets pärla, Dödens, tystnaderna, hemligheterna, uppståndelsen… till slut är jag tillbaka där jag började. Vid Gudspärlan.

Ibland stannar jag vid en, det blir fullt tillräckligt; håller hårt i bekymmerslöshetens djupblå pärla och ber Gud ta hand om allt det jag bär på, det som tynger och oroar, ber om frid och lugn… Och jag ges en möjlighet att få säga tack för det jag fått, för det jag är glad för.

Eller så stannar jag vid de röda kärlekspärlorna, en påminnelse om den kärlek jag får ta emot av Gud och en fundering kring vart den sedan tar vägen. Vem eller vilka får del av den?

Hänger ihop

En tunn tråd håller ihop pärlorna och det kan få mig att se samband – livets pärla hänger ihop med dödens, och tvärtom. Ökenpärlan, prövningens och träningens pärla, finns tillsammans med bekymmerslöshetens pärla. Och att Frälsarkransen är färgglad, med pärlor i lite olika storlekar, påminner mig om att livet tillsammans med Gud både är på djupaste allvar och lekfullaste lek! Det är som livet självt, även om det vid första anblicken bara handlar om ”färgglada pärlor på ett snöre”…

Elin Forssander