Foto: Håkan Flank

Inger, Gun och Sven-Olof fann gemenskap och tröst i församlingens sorgegrupp.

Det finns en väg tillbaka till glädjen

Att förlora sin livskamrat är ett hårt slag. Hela tillvaron förändras. Sven-Olof, Inger och Gun vet hur det känns. För drygt ett år sedan träffades de för första gången, i församlingens samtalsgrupp ”OmSorgen i livet”. Att möta andra i liknande situation gjorde det lättare att bearbeta sorgen. För dem blev samtalsgruppen början på något nytt – och deras engagemang i församlingen har fortsatt.

Egentligen kan man inte tro att det från början var sorgen de hade gemensam. Sven-Olof, Inger och Gun delar i allra högsta grad glädjen också. En av dem berättar något, de andra hakar på… samtalet böljar fram och tillbaka kring sjutusen olika ämnen. Och det skrattas en hel del. Alla tre är de gladlynta personer, som har lätt för att skratta.

– Det är vi nog allihop, vi som var med i samtalsgruppen, säger de. Vi började nog skratta redan andra gången vi träffades!
”OmSorgen i Livet” blev för flera en väg tillbaka till ljuset, ut ur tunneln. Gruppen träffades sex gånger tillsammans med sina samtalsledare: Birgitta, som är diakon, och Stanley, som är präst.
– Det är viktigare än man tror, att träffa andra som förstår vad man går igenom, säger Sven-Olof. Man kan inte sätta sig in i hur det känns förrän man upplevt det själv.

Efterlängtad inbjudan

Sven-Olof och hans hustru Marianne hade just börjat planera för ett liv som aktiva pensionärer. De hade precis lagt en första betalning på en lägenhet i Långbro park när Marianne blev sjuk och avled efter en kort tid. Mäklaren var väldigt hjälpsam och ordnade så att Sven-Olof fick en annan, mindre lägenhet istället, men hans tillvaro var fullständigt ställd på ända.

Prästen som skulle begrava Marianne berättade om det här med sorgegrupp, att församlingen skulle kontakta honom. Hon förklarade också att det var viktigt att låta det gå en tid, att komma ur den akuta chocken. Så Sven-Olof väntade på inbjudan som var efterlängtad när den kom.

– Jag tror inte jag skulle ha kommit så här långt redan nu om jag hållit på ensam att bearbeta det som hänt, säger Inger. Min man gick bort helt oväntat, han bara vaknade inte en morgon… Jag tänkte som så, att det där med samtalsgrupp ska jag nog prova. Är det något som kan göra en bättre så… Jag har också en väninna vars väninna varit med i en sådan grupp. Efter vad jag hade hört betydde det mycket för henne.

Gun hade läst om sorgegrupper i kyrkan på landet. Bara att läsa om att möjligheten fanns var en liten hjälp, minns hon.
– Åh, så skönt att någon bryr sig – så kände jag när jag fick inbjudan. Men när det började närma sig så blev jag ändå tveksam. Jag ringde och sa ”nej, jag kommer inte” – men som tur är lyckades Birgitta övertala mig.

De betonar alla tre värdet av den allra första kontakten med församlingen: med prästerna som hade hand om begravningarna. Redan i de mötena lades grunden till en relation, som helt klart bidrog till deras öppenhet när inbjudan till ”OmSorgen i livet” kom.

Nya sammanhang

När de organiserade samtalsträffarna var slut fortsatte flera ur gruppen att träffas. Alla hjälps åt att hålla ihop nätverket, ringer till varandra, planerar saker tillsammans.

Och det är nog så, att den kris som en stor sorg innebär samtidigt utlöser en beredskap, en öppenhet för förändring. Plötsligt kan man hamna i sammanhang som är helt nya – och upptäcka nya saker. Under advent fick Gun, Inger och Sven-Olof chansen att bli amatörskådespelare. De spelade ”de tre vise männen” i församlingens julvandringar som alla skolbarn i tvåan inbjöds till – något de knappast kunnat föreställa sig ett år tidigare.

– Frågan kom upp när några av oss ur gruppen var på museum i höstas, berättar Sven-Olof. Birgitta och Stanley var med, och när vi åt lunch berättade de om julvandringarna. Det lät kul, varför inte säga ja?

”Skådespelargänget”, en blandad skara av församlingens medarbetare och andra, träffades flera gånger för att repetera och samla ihop rekvisita. Sedan gav de över tio föreställningar om hur Jesusbarnet kom till jorden för en intresserad publik av nyfikna åttaåringar.

– Julspelet var så roligt, säger Inger. Man träffade så många trevliga människor, fick en samhörighet.

Raskt därpå följde julbord med andra frivilliga i församlingen. Alla tre anmälde sig också till nyårsfesten i Vårfrukyrkan. Nu har de, tillsammans med andra intresserade, gått med i en nystartad frivilliggrupp som Birgitta leder. Sven-Olof ser fram emot att bli ”kaffekokare”, som han lite skämtsamt kallar det. Som frivillig kan man åta sig stort som smått i verksamheten – till exempel koka kaffe.

– Jag tror att det är läkande, man kommer igång och gör saker, känner sig behövd, säger han.

– Det tar ju tid att gå vidare, hitta en ny inriktning, säger Gun. Eftersom saknaden fortfarande är så stor kan det kännas väldigt tungt ibland.

Livet är dyrbart

Men det går att leva med sorg, den släcker inte glädjen och nyfikenheten, det vet de alla nu. De planerar till exempel sommaren för fullt. Sven-Olof har redan sått en massa frön för att få blommor att plantera ut.

Den nya gemenskapen i kyrkan och vänskapen med varandra är också viktig.

– Man får lov att lära sig leva ett annat liv, och det är svårt, säger Inger. Men man måste vara öppen för nya saker. Livet är för dyrbart för att slösas bort!

Kari Malmström