Foto: erja lempinen

Inte längre den första nattvarden, i varje fall inte för alla. I dagens Svenska kyrkan delar alla döpta bröd och vin, också de små barnen. Ändå kan konfirmationsgudstjänstens nattvard få en särskild innebörd – nu har vi faktiskt gjort det, konfirmerats!

Konfirmationen – en viktig del av vår framtid

Hur var det att konfirmeras på 1950-talet, på 70-talet – och hur är det idag? Vilken betydelse har konfirmationen för dagens unga, och hur var det förr? Det är visserligen färre som konfirmeras nu än tidigare, men fortfarande väljer 40 procent av 15-åringarna att göra det. Det kan finnas många skäl till deras val. Dagens konfirmander bär vidare en tradition men är samtidigt med och formar framtiden.

Varför väljer man att konfirmeras? Ja, anledningarna är många och har växlat genom tiderna.

Från första början var konfirmationen knuten till dopet. Lite förenklat blev den som döpts av prästen sedan konfirmerad av biskopen. Dopet föregicks av undervisning, där den vuxne som skulle döpas blev insatt i de kristna mysterierna. Konfirmationen bestod i att den döpte blev smord med olja med bön om den helige ande. Än idag hålls dop och konfirmation ihop i den östliga, ortodoxa kristenheten. Det nydöpta barnet smörjs med olja och får del av nattvardens sakrament via en sked – se där ett ursprung till seden med dopsked som gåva!

Det fanns två orsaker till att konfirmationen i den västliga kyrkan kom att skiljas från dopet. Dels fick biskoparna så många församlingar och församlingsbor under sig att de inte hann runt och konfirmera alla som döptes. Dels blev barndop det vanligaste sättet att döpa när kyrkan blev etablerad statsreligion. Nu behövde man möta de unga som en gång döpts som barn och göra dem medvetna om evangeliet. Konfirmationen utvecklades i den katolska världen till ett eget sakrament, en helig handling, där de som konfirmerades fick del av Andens fullhet.

Konfirmationen försvann – men kom åter

Martin Luther och reformationen bröt med den katolska sakramentsläran, och hävdade att dopet i sig var ett fullödigt sakrament som helt och fullt gav del av andens gåvor till den döpte. Ordet konfirmation försvann därför länge från vår svenska kyrkas kyrkohandböcker.

Samtidigt var en av reformationens huvudtankar att alla själva skulle kunna läsa Guds ord och få del av huvudtankarna i kristen tro enligt Luthers lilla katekes. Kravet på att kunna huvudstyckena i katekesen knöts nu till nattvardsgången. Så uppstod en koppling mellan kunskapskontroll, konfirmation och första nattvardsgång. En koppling som i princip kom att gälla ända fram till dess att vår nya kyrkohandbok antogs 1986.

Antalet konfirmander har visserligen sjunkit sedan dess, men fortfarande konfirmeras cirka 40 procent av alla femtonåringar i Sverige. Vad får dem att göra det valet? Att föräldrarna vill det, att kompisen gör det, eller att man får presenter – så kan svaret bli om man frågar. Men kanske har konfirmationspresenten en djupare innebörd ändå? Inte så att man egentligen konfirmeras för presenten, men den står för så mycket annat; Den kan bli en undanflykt för kompisar, den står för vuxenblivande och den står för tradition.

Moppen symbol på flera sätt

När jag konfirmerades i Västerled på 1970-talet var det runt 70 procent av mina kamrater som gjorde det. De 30 procent som valde att inte konfirmeras var tvungna att motivera sitt val. Idag är det precis tvärtom. Hur ska jag som 14-åring inför kompisarna förklara varför jag väljer att gå till kyrkan en gång i veckan? Jag tillhör kanske en minoritet i klassen som valt konfirmation. Konfirmandpresenten kan bli en välkommen undanflykt. ”Jasså, får du en moppe, då förstår jag!”.

När mina farföräldrar konfirmerades så hade de gått ut folkskolan. Nu väntade för de flesta yrkesliv och egen försörjning. Pojken, som tecken på att han nu var man, fick sin första kostym (och kanske första sup?), flickan, som tecken på att hon nu var kvinna, kanske sitt första smycke och tillåtelse att själv gå på dans. Konfirmationen var ett tydligt tecken på att man blivit vuxen. Det är inte lika tydligt idag när de flesta har många år kvar i skolan och väldigt långt till att försörja sig själva. Men kanske är det då ännu viktigare att markera självständighet och ansvar genom riten konfirmation och konfirmationspresent? Moppen står för ett nytt ansvar som samhället ger femtonåringen. Kyrkans beslut att låta sextonåringar rösta i kyrkovalen markerar att vi i efter konfirmandåldern ser de unga som religiöst myndiga.

Så har vi det här med traditionen. Alla sociologiska undersökningar pekar på samband mellan föräldrars och barns religiositet. Om mina föräldrar har konfirmerats så är det långt mer sannolikt att jag väljer detsamma. Den som konfirmerats tenderar i sin tur att låta döpa sina barn. Och tvärtom. När vi från församlingen har ringt till dem som inte anmält sig till konfirmationen så har vi ibland fått svaret från såväl barn som föräldrar ”Nej, vi har den traditionen i vår familj att vi inte konfirmeras”.

Kan bidra till förståelse

Ur samhällets perspektiv spelar kanske konfirmation en större roll än vad som vanligen uppmärksammas. Konfirmationen är inte längre, om den nu någonsin varit det, en uppfostringsinstitution som lär barnen moral, vett och etikett. Däremot är konfirmationstiden en tid för respektfulla samtal om värderingar och livsfrågor, samtal som skolan ofta varken har tid eller resurser att klara av. Dessutom arbetar vi för att ta tillvara religiösa erfarenheter. Erfarenheter av böner, riter, sånger, skapande.

I ett mångkulturellt men sekulariserat samhälle kan konfirmationen bidra till ökad förståelse. Hos oss i Sverige kan många, också intellektuella, betraktas som närmast religiösa analfabeter. Man står helt handfallen inför den religiösa erfarenheten. Ofta saknas språk och förmåga att reflektera kring tro. Den religiöse analfabeten riskerar att fastna i fördomar och rädslor. Det man inte känner till är man ju rädd och skeptisk inför. Den moderna islamofobin (rädsla för islam) och en del av främlingsfientligheten kan ha sin grund i denna analfabetism. Den som är trygg i sin egen tro kan nyfiket fråga efter andras religion och kan känna igen sig i andras erfarenheter.

Konfirmationens betydelse alltså har växlat under historiens gång. Den är en mångfacetterad historia, men den är också en viktig och spännande del av vår gemensamma framtid.

Jonas Gräslund