Foto: erja lempinen

Vackra ting som skapar stillhet och ro — samlingspunkt under retreatdagen.

Dagbok från en dag i tystnad

Det är lördag förmiddag. Vi sitter i en ring runt ett vackert arrangerat stilleben. ”Nu går vi in i tystnaden”, säger Bertil Närding, präst i Brännkyrka församling.

Så inleder en av deltagarna, Anki Frécon, sin dagbok från en retreatdag i november 2005. Här delar hon med sig av sina upplevelser till Brännkyrkabladets läsare!

Jag befinner mig i Fruängens kyrka och deltar i en endagsretreat. Retreat betyder att dra sig tillbaka, att i stillhet och tystnad få tid för sina tankar.

Vi är tolv deltagare, två män och tio kvinnor. Dagen börjar med gemensam frukost, stämningen är vänlig och välkomnande. Tre präster och en diakon från församlingen deltar som ledare.

Prästen Ann-Christine Janson berättar om dagens program.

– Det viktigaste av allt är att var och en gör det den vill, säger hon. Det finns inga måsten och inga krav. För den som vill finns dock en mängd saker att sysselsätta sig med. Man kan till exempel läsa, måla eller lyssna på musik och det finns möjlighet att få massage. Ni kan också boka ett samtal med någon av oss.

– Lunchen serveras klockan 13, därefter går ni som vill en tyst promenad i Långbroparken. Qigongen börjar klockan 15. Vi kommer att ringa i en klocka varje gång det är dags för någon aktivitet. Ingen ska behöva hålla ordning på tiden idag – det sköter vi, avslutar Ann-Christine.

Att gå ner i varv

Jag bokar upp mig både för ett samtal med en av prästerna och för en skön massage. På så sätt verkar det som att förmiddagen rusar iväg. Absurt nog känner jag mig lite stressad över att jag måste gå ner i varv. Helt plötsligt tycks timmarna fram till retreatens avslut för knappa.

Lunchen serveras i kyrkans kafé. Där finns en stor kastrull med rykande varm morotssoppa, färskt bröd, ost och smör.

Vi äter under tystnad. Länge sitter jag ensam vid mitt bord. Sedan kommer Bertil, prästen, och sätter sig bredvid mig. Det är märkligt att sitta så nära varandra och inte prata. Man är så van med att konversera vid lunchbordet. Jag lämnar den tanken och koncentrerar mig på maten och på stillheten.

Jag märker till och med att vi som deltar rör oss med större försiktighet, nästan andäktigt och skridande.

Mer och mer börjar jag gå ner i varv och bestämmer mig för att inte följa med på promenaden. Jag går direkt ner i målarrummet och börjar måla. Det är härligt att måla med målarfärg och pensel. Jag låter penseln glida över papperet och bryr mig inte om hur det ser ut eller vad det blir.

Blått, vitt och guld – det är färgerna som mitt första papper täcks av. Nu vill jag måla i knallrött och svart, jag vill se den skarpa kontrasten. Jag målar utan att tänka och märker snart att den röda figuren på papperet skulle kunna vara en liggande människa.

Efteråt känner jag mig avslappnad och lugn. Jag tar en filt och en kudde och lägger mig i en soffa och somnar. Skönt.

Som en linje mellan himlen och jorden

Jag vaknar av att det ringer i klockan. Bertil står vid ena kortsidan av församlingssalen och pratar! Han ska leda qigongen. Vi börjar med att ställa oss stadigt på golvet, en axelbredd mellan fötterna. Koncentration. Inre samling.

Bertil ger lugna och enkla instruktioner om hur vi ska röra oss.

– Tänk er att ni har en fin tråd som drar er lite lätt i nacken, känn hur den rätar ut er kropp, hur den går som en linje genom kroppen, en linje mellan himlen och jorden.

– Slappna av och släpp ner axlarna någon millimeter, känn att ni står stadigt, att det är golvet som bär upp er.

– Och så höjer ni höger arm, sakta, andas in genom näsan, ut genom munnen. Sänk höger arm och höj den vänstra. Tänk er att ni studsar en boll, sakta och metodiskt.

Bertil beskriver på ett målande sätt hur rörelserna ska utföras. Vi gör gäspande munken, tranan som lyfter sina vingar och flyger och apan som svänger med sina armar. Det är skönt, jag känner mig ståtlig och vacker på något sätt.

Som avslutning på qigongen sätter vi oss än en gång runt stillebenet. Bertil sätter en ringklocka på 15 minuter. Vi ska meditera tillsammans. Kvarten av meditation går fort.

Svårt att bryta tystnaden

När qigongen är över går vi iväg åt olika håll. Någon sätter sig i lotusställning och fortsätter att meditera, några går in i målarrummet, själv är jag kaffesugen och går till rummet där det spelas musik. Där finns både kaffe, te, kakor och frukt.

Stämningen är lugn, alla rör sig sakta och respekterar varandra, lämnar varandra ifred. Jag tänker inte på vad de andra gör och tittar dem inte heller i ansiktet.

Vid dagens slut samlas vi en sista gång i ringen runt stillebenet. Man skulle kunna tänka sig att man längtade efter att prata efter så många timmars tystnad, att orden skulle bubbla fram ur munnen. Men jag tror att de andra känner som jag, att det tar emot lite innan vi kan vända oss mot varandra och börja prata igen.

Ann-Christine bryter dock tystnaden, hon läser en dikt och ber oss sedan säga några ord om dagen.

– Jag känner frid, säger en kvinna.

– Jag är gladare nu än jag var i morse, säger en annan.

En av de äldre kvinnorna säger:

– Jag mår dåligt. Det har poppat upp många jobbiga saker under dagen. Det känns tungt.

Någon tackar för en fin gemenskap, en annan för ett gott samtal med en av prästerna.

När jag vid halvsjutiden promenerar hem faller vinterns första snö.

Anki Frécon