Foto: erja lempinen

Klara, Ylva och Lara gör sig redo för de första tonerna. Intresset är på topp.

Att spela cello med Ylva är en av veckans höjdpunkter

I Brännkyrka församling får både barn och musik stort utrymme. Småbarnskörerna Fruänglarna i Vårfrukyrkan och Sjöänglarna i Brännkyrka lockar år ut och år in stora skaror förskolebarn. Barnkörerna för de lite äldre är lika populära. Nu kan man också spela cello i församlingen.

Det är tisdag eftermiddag. Klara och Lara skyndar sig in till de väntande instrumenten. Ylva har redan stämt dem, berättar hon.

– Har du hartsat också? frågar Lara rutinerat. Hon har stenhård koll på vad som ska förberedas innan man kan börja spela.

När man är sex-sju år och motiverad går det mesta lätt att lära.

Att växa med uppgiften

”Så går spindlarna över cellon… och så klättrar och klampar de över strängarna…”. Ylva sjunger och visar samtidigt – barnen gör likadant. ”Spindlarna” är små och lätta fingerfladder, rörelser som ska stärka fingermusklerna. Och så ställer sig alla upp och gör ”spagettiarmar”, riktigt sladdriga och lösa.

Så, dags att greppa om instrumenten. Rak i ryggen, cellon mellan knäna, stråken i höger hand. Det är mycket att tänka på. Ylva lär ut handgreppen genom att själv visa – det som är fel. Barnen får blunda, sedan titta för att själva komma på vad Ylva gör som är tokigt. Hon kanske håller stråken i fel hand eller lutar cellon snett åt höger.

Barn- och musikledaren Ylva Nilsson är själv cellist, och dessutom utbildad musiklärare. I höstas startade hon stråkleken, som efter ett tag fick namnet ”Änglastråket”. Det är så det annonseras när barnen är med och spelar i gudstjänster och på konserter.

– Det här är ett sätt, likaväl som Fruänglarna, att göra musik tillsammans. Att spela instrument i grupp ger verkligen barnen möjlighet att växa med uppgiften. Var och en kan bli sedd som individ, samtidigt som alla känner att de har en funktion, att alla behövs. Kyrkan erbjuder ett sammanhang och gemenskap att spela i, och barnen tycker det är jätteroligt, säger Ylva.

Cellosoppa

Så kommer nästa grupp som ska spela. Emil, Hugo och Carina gör ”cellosoppa”. Alla håller sin stråke och rör runt i luften med jämna tag. De går laget runt och väljer ingredienser till soppan. Vatten, socker, mjölk…

– Glass!

– Kött!

– Potatis!

– Glöm inte att röra, påminner Ylva. Ni måste röra hela tiden, vet ni, annars bränns det vid.

När soppan är klar är det ingen som tänker på att man egentligen tränat stråkföring – det fick man på köpet.

Alldeles för snart säger så Ylva:

– Nu är det faktiskt slut för idag.

– Är det? Barnen är förvånade. En halvtimme går blixtsnabbt när man är så uppslukad av det man gör.

För flera av ”Änglastråkarna” är cellolektionen en av veckans höjdpunkter. Leila och Nora har båda spelat ganska länge, och dem träffar Ylva en och en. Men nästa gång ska de få spela tillsammans, för att träna ensemblespel.

Stort intresse

Helt klart är intresset för instrumentalmusik, inte minst stråkar, jättestort i lågstadieåldrarna.

Vid sidan om ”Änglastråket” samarbetar Ylva med Långbrodalsskolans sexårsklasser. En gång i veckan kommer hon till skolan och spelar med barnen. Då lånar de skolans instrument och är i musiksalen. I höstas gjorde de bland annat ett mycket uppskattat julspel som framfördes både i skolan och i kyrkan.

– Jag vill ge så många som möjligt chansen att prova på, få en relation till instrumentet, säger Ylva. Ur årets sexårsklasser kommer säkert några att vilja fortsätta i ”Änglastråket”.

Alla cellonyfikna är välkomna att kontakta Ylva. Till hösten startar några nya grupper i församlingen och de gamla jobbar vidare. Att spela cello är jättekul!

Kari Malmström