Foto: erja lempinen

"Resan" var en positiv erfarenhet, tycker författaren Anne Sörman.

I skrivargruppen kommer man loss och ser sig själv på ett nytt sätt

Skrivande handlar mycket om att testa, leka, pröva – att hitta sina minnen och använda dem. Så säger Anne Sörman, författaren som varit handledare för ”Resans” deltagare. Alla som verkligen vill kan utveckla det skrivna ordet som uttrycksmedel.

I mer än tio år har Anne Sörman arbetat med skrivarkurser i olika sammanhang, bland annat leder hon sommarkurser på folkhögskolan Nordens Biskops Arnö. Som erfaren journalist och författare har hon mycket att dela med sig av.

”Resan” har nått nu sitt mål och Anne är nöjd när hon ser hur det gått. Hon har som ledare haft minst lika roligt som deltagarna. Och alla har verkligen utvecklats, blivit säkrare som skribenter.

Texten i centrum

En gång i månaden har gruppen träffats. Då har de haft kortare övningar på plats, sedan fått hemuppgifter. Inför nästa träff har allas hemuppgifter kopierats och skickats ut.

– Ja, och så pratar man om texterna. Redskapen för att förbättra sitt skrivande är läsandet och samtalet, förklarar Anne. Man måste läsa sina egna texter, läsa andras, och kritiskt fundera över dem. Vad är det som fungerar? Vad är bra, vad är mindre bra? Vad fångar läsarens intresse?

– Det händer ofta väldigt mycket med människor i en skrivargrupp. Man ser och förstår sig själv på ett nytt sätt. Man vågar skriva om saker man tidigare hållit för sig själv. Jag som skrivit två självbiografiska romaner brukar säga att ”man kan använda allt!” – även det som varit svårt.

Samtidigt understryker Anne att hennes skrivarkurser varken är några samtalsgrupper eller någon terapi. Här ligger fokus på att skriva, och att bli bättre på det.

– Vi jobbar väldigt textcentrerat. Det är viktigt att skilja på texten och den som skrivit. Vi talar om texterna, och inte om våra liv, säger Anne.

Att bryta traditioner

Det här var första gången Anne hade en skrivarkurs i ett kyrkligt sammanhang. En spännande erfarenhet, tycker hon.

– Det finns en stark tradition i kyrkan, som även omfattar språket. Bara genom att gå in i kyrkan är man en del av traditionen. Det kan vara svårt att totalt bryta mot det språk man är van att höra. Är det till exempel okej med en svordom i en text? Det pratade vi i gruppen mycket om. Till slut kom vi fram till att det faktiskt var okej, det var en del av just den texten och behövdes där.

”Resans” sju deltagare hade med något undantag anknytning till kyrkan eller området Fruängen. Att kursen redan från början hade ett ”mål”, alltså den avslutande mässan, beskriver Anne som både ett plus och ett minus.

– Det kan lätt bli för målinriktat, börja handla om prestation. Egentligen är det enda syftet med en skrivarkurs just att man ska komma igång med att skriva och att hitta sitt eget språk. Och när man skriver måste man våga ”vara i kaos”!

Hon skrattar. Kaos står avgjort i motsättning till att bli klar med en mässa till ett visst datum. Men ur alla de texter som ”Resans” deltagare skrivit gick det ändå bra att samla ihop byggstenar till musik- och poesimässan.

Röst åt de svaga

För Anne har den här kursens kyrkliga inramning varit en tillgång och glädje. Just nu går hennes eget skrivande på halvfart eftersom hon läser teologi med sikte på att bli präst.

– För mig är det ett naturligt steg. Jag tror att jag kan använda mina erfarenheter från skrivarkurser och från samtal om texter också i rollen som präst. Det skulle vara roligt att så småningom arbeta med skrivarkurser för konfirmander, till exempel.

Dessutom – en gång en skrivande människa, alltid en skrivande människa. Som författare och journalist har Anne ofta velat ge röst åt de svaga, och flera av hennes böcker handlar om utanförskap i olika former. Även i kyrkan vill hon fortsätta med det.

Kari Malmström