Det kan aldrig bli fel
– bara annorlunda!

Efter mässan i Vårfrukyrkan söndagen den 29 oktober inbjöds till ett öppet möte, dit alla: församlingsbor, anställda, kyrkvärdar, frivilliga, var välkomna. Tema var Vårfrukyrkans gudstjänst. Hur upplever vi den? Vad kan utvecklas? Vill vi göra något nytt? Här funderar prästen Jonas Gräslund vidare utifrån detta möte.

Mannen stapplar fram efter gudstjänsten. Stödd på sin käpp säger han ursäktande till mig ”Jo förstår pastorn, jag har brutit lårbenshalsen och det har inte velat bli riktigt bra, så därför var jag tvungen att sitta under trosbekännelsen idag”.

Den verkställande direktören i det större företaget ska låta döpa sitt barn. Jag frågar henne i dopsamtalet om hon kan tänka sig att läsa en bibeltext i gudstjänsten. ”Vet du, jag är van att tala och synas inför många, men att läsa i kyrkan, nej, det vågar jag inte.”

Inför gudstjänsten frågar kyrkvärden oroligt om det blir fel om Kristusljuset står bakom eller framför dopfunten. Själv kan jag oroa mig för om konfirmanderna nu kommer ihåg i vilken ordning de ska gå in i processionen. Listan kan göras lång på oss anställda, förtroendevalda och församlingsbor som uttrycker rädsla att göra fel i gudstjänsten.

Ge plats också för det smärtsamma

Vad kommer sig denna vår oro av? Handlar det om en vördnad inför det heliga eller en fruktan för en felfinnande Gud eller Kyrka eller Storebror? Är det ett uttryck för våra perfektionistiska krav på oss själva eller någon slags tro att det finns en gudomligt detaljerad mall för gudstjänsten som vi slaviskt måste leva upp till? Jag vet inte, men jag vet att något av det mest befriande jag fått höra är biskop Krister Stendahls ofta återkommande kommentar ”Det kan aldrig bli fel i en gudstjänst, bara annorlunda”.

Visst är det skönt och vilsamt med en ordning som gör att jag känner igen mig i en gudstjänst. Ännu skönare är att veta att om något inte blir som planerat så slipper jag skräckslaget fråga mig om något blivit fel. Istället kan jag nyfiket undra vad som kan upptäckas i det annorlunda. Barnet som plötsligt kryper över korgolvet eller prästen som leende erkänner att hon pålyst fel psalm borde ha betalt bara för dessa sina ”brott” mot perfektionen.

På vårt öppna gudstjänstmöte diskuterade vi bland annat förhållandet mellan ordning och spontanitet i gudstjänsten. Hur hittar vi balansen däremellan? När är riten och gudstjänstordningen en vila och när blir den tråkig stelhet? Någon sa: ”Jag tycker inte musiken alltid ska vara vacker och vilsam. Jag tycker om när det ibland också kommer in disharmonier, improvisationer.”

Vi reflekterade vidare kring att också orden också måste få ta upp det disharmoniska och smärtsamma i den tillvaro som är allt annat än tillrättalagd och välordnad. Och lusten. Och glädjen. Det spontana. Oväntade. Ger vi plats för det?

Att skapa förväntan på undret

Jag drar mig till minnes hur någon påpekat att evangeliet i bibeln sker i det oväntade och kroppsliga. Vi häpnar när den lame mannen firas ner från taket och plötsligt tar sin säng och går eller när fem fiskar och två kornbröd mättar tusentals.

Vi kan ju inte planera in gudsmötet eller det oväntade i gudstjänsten, men vi behöver ha en förväntan att det kan ske. Vi behöver hjälpas åt med att skapa en gudstjänstmiljö för spontanitet och upptäckarlust. Det finns annars en risk att vår rädsla för att göra fel stänger ute den Guds Ande som vill få oss att upptäcka undret mitt ibland oss, i vardag och gudstjänst.

Vi har, menar jag, i Brännkyrka församling förutsättningar för en sådan tillåtande gudstjänstmiljö. Här kan vi hjälpas åt att ge plats för olika människor; anställda och gudstjänstdeltagare. Här finns utrymme för samtal och bön, improvisation och förändring. Kom med! Sitt eller stå! Läs eller låt bli! Sjung och dansa! Här finns inte rätt eller fel. Bara Du och Jag och Gud.

”Kring sitt eget håller ingen vakt.
Här släpper oron. Allt vårt självförakt,
Vår rädsla för varandra mist sin makt.
Gud är en av oss vid detta bord.
Gud är en av oss vid detta bord.”
(Sv. Ps. 396:4)

Jonas Gräslund