Så blev korset hoppets och kärlekens symbol

En man uppspikad på ett träkors – vad säger den bilden oss idag, år 2005? Kan vi hitta mening i Jesu lidande? Eller får vi bara skuldkänslor när vi ser långfredagens Kristus? Korsfästelsen är en knäckfråga för många, varför skulle Gud tillåta att en så god man, dessutom en som kallar Gud för pappa, torteras till döds för vår skull? Vad är poängen? Följ med till den allra första långfredagen.

Allt är som en ond dröm. Deras lärare, mästare, deras vän , deras förebild, ja, deras hopp spikas upp på korset. Hammarslagen dånar och känns i varje nerv i kroppen. Lidandet hos Jesus måste vara outhärdligt – lika outhärdligt är det för hans vänner, där de står en bit bort. Stela av fasa, stumma och som frusna ser de Jesus dö, maktlös, förnedrad som en simpel brottsling – han som var bara kärlek. Hur kunde kärlek bli så farligt, så hotande att han måste dö? Var är nu alla människor som följt honom, som blivit botade, som lovsjungit hans ritt in i Jerusalem för bara någon dag sedan? Alla som hoppats att just han var Messias, som skulle befria deras land från romarnas förtryck? Var är alla nu?

Rädslan har tagit dem – soldaterna med sina vapen och sin makt skrämmer dem till tystnad. Till och med Petrus, han som Jesus kallat Klippan, har svikit och förnekat att han var vän med Jesus. Det totala nederlaget är ett faktum. Ondskan triumferar. Gud är frånvarande.

Visar på kärlekens väg

Lidandet delar vi fortfarande med Jesus. Lidandet slipper vi inte ifrån som människor. Ensamheten känner vi också igen. ”Gud, varför har du övergivit mig?” ropar Jesus från korset. Ingen svarar och vi känner igen hans förtvivlan. Det ropet har följt oss människor. Vi har också ropat det. Det ropet hör vi varje dag. Det ropet blev till en ofantlig klagosång i tsunamins spår. Gud, varför har du övergivit mig?

Men det totala nederlaget ska snart vändas i liv och hopp. Det är påskens budskap.

Hoppet kommer på påsknatten, då Jesu grav står tom, då han visar den makt som inte söker sitt. Den makt som kommer från Gud vill inte ha kungatronen. Jesu liv och hans död handlar i allt om kärlek, han talar aldrig maktens språk. Säkert hade Jesus kunnat trumma ihop män som var villiga att strida och dö för honom men det var aldrig tanken. Han visade på den enda möjliga vägen, kärlekens väg.

De rädda lärjungarna, som låst in sig i fruktan för de romerska soldaterna, får höra om den tomma graven och får möta Jesus igen, berättar evangelisterna. För oss, vana att ifrågasätta, kommer genast frågan: är detta möjligt? Kan vi verkligen tro på en uppståndelse?

Allt är annorlunda

Faktum kvarstår, rädslan hos lärjungarna försvann. De tog bort regeln för dörren. De gick ut på gatorna och predikade, trots hotet om förföljelse och död. Någonting hade verkligen hänt. Deras skuld och förtvivlan inför Jesu död försvann, de var försonade med det som varit. Jesus visade på en väg i försoning och kärlek.

Det paradoxala sker, att korset, detta fruktansvärda avrättningsredskap, blir en symbol för hoppet. Det är som om all den kärlek Gud är mäktig samlas i en enda person, Jesus Kristus. Den kärleken flödar ut vid hans död och uppståndelse till oss alla. Vi får alla del av den kärleken, bara vi vill ta emot den. Jesus går tillbaka till sitt ursprung, till Gud, men allt är annorlunda – hans kärlek lämnas kvar hos oss. Han dog för oss – ett mysterium och det slutgiltiga beviset på Guds kärlek.

Kvar ligger kyrkans påstående att Jesus dog för våra synder. Vad menas med det? I botten ligger offertanken, som är betydligt äldre än 2000 år. I riten använde judarna en syndabock, en get som symboliskt tog på sig folkets synder och drevs ut i öknen för att dö. Att sedan Jesus liknades vid syndabocken var naturligt, det var något människorna kunde känna igen, precis som lammet som regelbundet offrades i Jerusalems tempel. Fortfarande sjunger vi i högmässan: o Guds lamm, som borttager världens synder… Jesus tar på sig vår smärta, vår rädsla, våra tillkortakommanden, så att vi kan börja om. Vad vi än gjort, vad vi än underlåtit att göra – om och om igen ger Gud oss förlåtelsen för våra synder. Vi får åter möjlighet att bli de vi är ämnade att vara; människa skapad till Guds avbild.

Liv, död och uppståndelse

Påskens drama har levt i tvåtusen år, återberättats och genomlevts. Kanske styrkan och attraktionen i berättelsen ligger i att vi känner igen mönstret, vi lever alla i spänningsfältet mellan liv, död och uppståndelse. Kan vi tro på under, kan vi tro på uppståndelsen? Under ett bibelsamtal frågade jag en deltagare: Tror du att Jesus verkligen kunde gå på vattnet?

– Visst, svarade hon, jag har flera gånger gått på vattnet – jag har gjort det jag trodde var omöjligt. Jag har genomlevt det svåraste och återuppstått. Vi kan nog alla känna igen det kvinnan ville förmedla. Det kan spira liv ur mörkret. Vi är alla bristfälliga men Gud ser på oss med kärlek, en kärlek som, om vi vågar öppna oss för den, väcker viljan att förändras och förändra. Kärlek föder hopp – det är påskens innersta budskap.

Ann-Christine Janson