foto: håkan flank

Bea, Felix, Stina och Nathalie ser fram emot onsdagskvällarna i Grottan.

”Sökarna” trivs i kyrkan för här får man vara sig själv

Felix, Stina och Nathalie är med i ”Sökarna”, ungdomsgruppen i Fruängens kyrka. Här ryms allt från kuddkrig och flams till djupa samtal om allvarliga och ibland svåra saker. Tråkigt och stelt är det aldrig. Att vara i kyrkan handlar om gemenskap, om att kunna vara sig själv och känna att det är okej.

”Sökarna” håller till i Grottan, källaren under Fruängens kyrka. På onsdagskvällarna är den mysiga lokalen mer eller mindre fullpackad. Brännkyrkabladet har träffat några av dem som brukar vara här då.

Felix och Stina är 17 år, Nathalie ett par år yngre.

– De där två var med som ledare när jag konfirmerades, säger hon och skrattar lite van-vördigt. Ja, ledare och ledare… de var ju mer som kompisar.

Det smågruffas lite i soffan, vänskapligt munhuggande och en hel del fnitter. Från prästen Bea också. Det här gänget har lätt att skratta – och att tala allvar. Det märks att de mår bra tillsammans och litar på varandra.

Återskapa en känsla

Varje år får alla åttondeklassare ett erbjudande om konfirmation. De allra flesta har då liten eller ingen kontakt med Svenska kyrkan. Det hade inte Felix, Stina eller Nathalie heller. Tjejerna minns ”kyrkbion” från sin barndom, Felix har en syster som konfirmerats i församlingen. Själva gick de aldrig i kyrkan. Men de var nyfikna nog att nappa på konfirmationserbjudandet.

Felix och Stina var sommarkonfirmander 2002.

– Vi hade väldigt bra sammanhållning i gruppen, en enorm gemenskap. Det var lite av en chock när det var slut. Så jag började gå hit på onsdagarna, säger Felix.

– Det var nog därför jag kom, instämmer Stina. Man vill liksom ”återskapa” samma känsla.

Tyvärr finns dett gott om fördomar kring kyrklig verksamhet, det upplever de alla tre.

– Man vet ju inte hur något är förrän man är där själv, säger Nathalie. Det gäller både konfirmationen och ”Sökarna”. Som konfirmationstiden till exempel… Jag trodde att prästerna skulle vara stränga och att man måste be hela tiden – men så blev det ju inte alls.

– När jag berättade för några kompisar att jag skulle vara konfirmationsledare i sommar, så fick jag höra att ”herregud, jag trodde du var en rolig typ”, berättar Stina. Man blir bara paff av sådant.

– Det märker jag som präst också, säger Bea. Det har hänt flera gånger, när jag haft till exempel dop- eller begravningssamtal, att folk efteråt varit så glada och förvånade över att jag är ”alldeles vanlig”.

– Det gäller att nöta ner fördomarna, säger Felix bestämt. Vi är inga änglar, extra snälla och gulliga. Och här finns inget krav på att folk ska vara troende. Det är väldigt högt i tak.

Tvivel en del av tron

Frågan om deras egen tro på Gud drar igång en livlig diskussion.

– Ibland tror jag på Gud, säger Nathalie. Fast… Gud? Tror? Ja, jag tror att det finns någon i alla fall.

– Jag brukar säga att jag tror på kärleken, förlåtelsen och människan, säger Stina.

Så långt både kan och vill hon gå, och kan stå för.

Felix tycker inte om frågeställningen.

– När kan någon någonsin svara ”ja” på en så konkret fråga? Det är ett så laddat uttryck ”Att tro på Gud”. Tron är väldigt individuell – och det tillåts här.

De berättar om värderingsövningar de gjort, om diskussioner och samtal där var och en får möjlighet att tänka efter, pröva sina idéer och jämföra med andras. Utan att någon har färdiga svar, utan att det finns något ”rätt” eller ”fel”.

Så kommer de in på trosbekännelsen – vad man faktiskt säger. Hur mycket utrymme för egna tolkningar lämnar egentligen de orden?

– ”Jag tror litegrann på Gud Fader Allsmäktig” – det kan man ju inte säga! utbrister Felix och drar med alla i ett gapskratt.

– Tvivel är ju en del av tron, för mig också, säger Bea. Man undrar om det verkligen var sant, det där som Jesus gjorde… Man ställer alla möjliga och omöjliga frågor. Och det är viktiga frågor, inte minst när man är ung. Därför vill vi inom kyrkan skapa utrymme för unga människor att resonera om tro – och tvivel.

Skulle det gå att komma in i den här gemenskapen även om man avstått från konfirmationen? Frågan kräver en stunds funderande. Jo, det skulle det nog – om inte annat så får ”Sökarna” själva se till att göra det möjligt.

– Man lär ju känna nya människor, och det är kul överallt, säger Nathalie. Den som tycker det här verkar spännande ska absolut komma, tycker jag.

Kari Malmström