foto: håkan flank

Så här bra mår man av att sjunga i kör. Varje repetition är en glädjekick.

De sjungande Veteranerna är Birgittas gladaste kör

Körsång är beroendeframkallande. Har man en gång blivit biten brukar intresset sitta i. Men flertalet körer har en övre åldersgräns och ”pensionerar” sina sångare, och vart ska de ta vägen då? Jo, de kan till exempel gå med i Brännkyrka Veterankör.

– Man ska inte behöva sluta sjunga bara för att man passerat en viss ålder, säger Birgitta Wensheim, Veteranernas körledare.

”Det som göms i snö kommer upp i tö” sjunger herrarna, och damerna ekar ”Fling, fling” i perfekt synkronisering med Birgittas direktiv. Veterankören repeterar inför ett av sina framträdanden under våren. Dryga tjugotalet koncentrerade ansikten är uppmärksamt vända mot dirigenten.

I samma sekund som sista tonen klingat ut pratar alla i munnen på varandra. Det här är den mest pratsamma kör någon av dem varit med i, säger de, men också den gladaste. Veteranerna har en fantastisk kamratanda och humor så det stänker om det.

När Birgitta drog igång kören för sex år sedan förverkligade hon en idé som grott länge.

– Det var många som ringde och ville vara med och sjunga i kör, flera lite äldre. Då var Motettkören den enda vuxenkör vi hade i församlingen, en kör med ganska låg medelålder och ibland rätt krävande repertoar. Och det är ett faktum att rösten förändras med åren, en trettioårig röst och en sjuttioårig låter inte likadant.

Samtidigt fanns uppenbarligen ett stort sångarintresse att ta till vara och så bildades Veterankören. Körsångare med förflutet i kyrkokörer, föreningskörer och företagskörer strömmade till. Det är relativt ovanligt att seniorkörer sjunger fyrstämmigt. I Veterankören är sångkvaliteten hög, och det uppskattas av sångarna.

En bonus på livet

Kören har just nu tjugofyra medlemmar i åldrar mellan 60+ och över 80. Ungefär hälften är församlingsbor, flera bor i grannförsamlingarna, medan Inga reser ända från Solna och Thomas från Haninge för att kunna vara med.

Veterankören är en bonus på livet, det tycker de alla. Varje repetition är en glädjekick, både för kören och för Birgitta.

– Vi är som en enda stor familj, delar varandras sorger och glädjeämnen, säger Vivan glatt.

Ett sammansvetsat gäng – men samtidigt generöst och välkomnande. Nyast i kören är Kerstin, som kom med i höstas.

– Jag var dunderförkyld och kunde inte sjunga, men jag var så himla nyfiken. Jag kände direkt att här ville jag vara med. De tre första gångerna satt jag bara och lyssnade, hade ingen röst men kunde inte låta bli att komma!

Körens repertoar är synnerligen blandad, berättar Birgitta. Här sjungs en hel del typiska ”andliga sånger”, psalmer och visor från förr, som uppskattas av många äldre. På repertoaren står också mycket visor, av Olle Adolphson och Evert Taube bland andra.

Förutom medverkan i gudstjänster ungefär en gång i månaden sjunger Veterankören regelbundet på servicehus och församlingsträffar. Varje år går de luciatåg, och på syföreningens julbasar i höstas gjorde de ett bejublat framträdande där herrarna iförda färgglada hucklen jazzade loss till Ulf Peder Olrogs ”Syföreningsboogie”.

– Vi är så gamla att vi lagt av det där med värdigheten, säger Torsten med befriande distans. Att klä ut sig är roligt!

Körfesterna, som brukar avsluta terminerna, är fantastiska tillställningar med spex och underhållning, glam och skratt. Bland körmedlemmarna finns gott om kreativa förmågor. Torsten är konstnär, Sture jazzpianist och Karin diktförfattare, för att ta några exempel.

– Glöm inte bort Birgitta, säger Ann-Marie. Det är hon som ger oss inspirationen och glädjen. Det här vore inte alls samma sak utan henne.

– Jag har funderat på det där, säger Birgitta leende. Vem bär med sig glädjen? Det är absolut sant att vi har enormt roligt hela tiden. Veterankören är en fröjd för mig som körledare. Det kanske är så, att ju äldre man blir, desto bättre blir man på att fånga nuet – och känna glädje.

När repetitionen är över skingras kören fort. Många ska vidare till nästa aktivitet eller engagemang. Vivan ska hem och trilla köttbullar, Kerstin har ett förkylt barnbarn som otåligt väntar därhemma ”Jag fick lov att gå och sjunga, om jag skyndade mig”. Någon dröjer sig kvar och hjälper Birgitta plocka ihop noterna. Och om en vecka är det dags att sjunga igen!

Kari Malmström