bilder: zuezarkitekter ab

Ett enkelt, ljust och varmt kyrkorum. Korset är ett fönster där ljuset flödar in.

Välkommen in ”under taket – under Guds himmel”

En arkitekts ritning på ett papper – det kan vara lite svårt att föreställa sig hur det kommer att se ut i verkligheten. Kyrkoherde Torkil Nilson, som suttit i tävlingsjuryn och satt sig in i många arkitekters förslag, ser redan den nya kyrkan i färdigbyggt skick. Här leder han oss runt och berättar om Guds hus under himmelsljuset, en ny samlingspunkt i Fruängen.

Från Fruängsgatan svänger jag in på Fruängens kyrkogata. Äntligen gör den skäl för namnet: Fruängen har fått en kyrka! Redan på avstånd har jag upptäckt klocktornet. Bakom raden av 40-åriga oxel-träd skymtar jag nu fasaden. Betongytan är slät, inte tung och grå utan snarare vit, marmoraktig, den glittrar i solljuset. Över fasaden avtecknar sig ett rutmönster. När gjutningsformarna togs bort bildades en brottyta i skarvarna. Skuggspelet blir vackert när solen står högt. Om några år kommer vildvinet att klättra högt på fasaden och om hösten lysa röd mot betongen.

Jag parkerar bilen och upptäcker genast entrén som vetter mot parkeringsplatsen. Ett utskjutande tak sträcker sig emot mig. Min blick fångas av en liten skulptur, placerad i en nisch ett stycke upp i tornet. Vem ska välkomna till en kyrka i Fruängen om inte ”vår fru”, Maria? Ovanför hennes huvud ljuder två klockor, den som redan i många år kallat fruängsborna till gudstjänst i den provisoriska kyrksalen, och den som i lika många år väntat förgäves på att få kalla västertorpsborna till en egen kyrka. Är malmens klang så stark att den bryter igenom E4-ans bullerridå och når fram till Västertorp? Jag hoppas det.

Enkelt, ljust och varmt

Kyrkporten står öppen. Så ska det vara. Jag stiger in i en glasad gång. Ljuset flödar emot mig. Rakt fram, i slutet av gången, ser jag trädgården i söder. Genom ett högt placerat fönster avtecknar sig den ensamma tallen vid Fruängsgatan mot himlen. Till höger ligger sakristian och den stora sal som hittills varit kyrksal. Den har nu blivit kyrktorg, en plats för möte och gemenskap, kyrkkaffe och programverksamhet. Men det är gården till vänster, en skyddad klosterträdgård, som drar blicken till sig. Spegeldammen i mitten, som samlar regnvattnet från taket, är omgiven av stenar och vintergrön skuggröna. En bambudunge och en större sten bidrar till den meditativa miljön. Utmed ena sidan ligger kransar och blommor. Det har nyligen varit begravning. Jag slår mig ner på en bänk och dröjer en stund i stillheten. Ljuslågor som fladdrar i ett fönster väcker min nyfikenhet.

Kyrkorummet är tolv meter i fyrkant och åtta meter högt. Det är enkelt, ljust och varmt. Väggarna är klädda med kvadratiska skivor i björk, behandlade med vitpigmenterad olja. Det verkar som om de motsvarar rutmönstret på fasaden. Genom den tjocka korväggen i öster är ett kors utskuret. Korset är ett fönster, men snittet genom väggen är snedställt och ger därför ingen utblick. I stället skimrar den guldbelagda snittytan i ljuset. Färgen finner jag i taket, som har fått en konstnärlig utsmyckning. Färgerna finns också i glasmålningen mot grönytan i söder.

Altaret har sin plats i rummets mitt och är omgivet av lösa stolar. Här kan tydligen möbleras för olika behov. Orgeln och flygeln är placerade till höger, dopfunten vid det bemålade fönstret i söder. Någon predikstol kan jag inte se, bara en enkel ambo för textläsning och förkunnelse. I en fönsternisch i väggen mot klostergården står ljusbäraren. Någon har tänt ljus. Nedre väggen går att öppna upp mot kyrktorget, den tidigare kyrksalen. Så praktiskt, kyrkan kan bli dubbelt så stor när deltagarna blir många, vid en adventsgudstjänst eller en julkonsert.

En aning av himmelriket

Ljuset, det är något med ljuset. Det milda norrljuset kommer in genom det lågt placerade fönstret mot klostergården. Glasmålningen på motsatta sidan mildrar det skarpare söderljuset och skapar ett spel av ljus och färg i interiören. Genom ett stort fönster, högt placerat i östväggen, är oxlarnas trädkronor synliga och påminner oss om årstidernas skiftningar, knopparna som brister på våren, sommarens lummiga grönska, höstlöven som faller och de kala grenarna på vintern. Fönstret i öster motsvaras av ett mindre i det sydvästra hörnet, ovanför dopfunten. Men det mest effektfulla är ljuset från ovan. Taket når inte riktigt fram till väggen i öster och i söder, det ger nästan intryck av att sväva fritt. Genom den öppning som bildas mellan tak och vägg strömmar himmelsljuset ner.

Tillbaka i gången fortsätter jag mot söder. Här finns ett kapprum, mera skyddat än om det placerats nära entrén. Väntrummet, som används i samband med dop, vigslar och begravningsgudstjänster, finner jag i en särskild huskropp på kyrkans södra sida, nära kyrkorummet, men ändå avskilt och med utblick mot den muromgärdade gräsmattan, ett rum för samling inför stora och viktiga tillfällen i livet.

Jag vänder tillbaka, samma väg som jag kommit. Vid kyrkorummet hejdar jag mina steg, blir stående en stund i begrundan. Himmelriket, en aning av himmelrikets ljus, bär jag med mig därifrån.

Torkil Nilson