foto: håkan flank

Konfirmationsläsningen gav jättemycket, tycker Charlotte, Nina och Micke.

Konfirmation, varför då?

För två år sedan, när Nina, Micke och Charlotte gick i sjuan, kom ett erbjudande om konfirmationsläsning i Brännkyrka församling. Sommaren 2002 konfirmerades de alla tre. Varför bestämde de sig för att läsa, och hur upplevde de sin konfirmationstid?

– För mig var det självklart att jag skulle konfirmeras. Det var något jag ville göra, en erfarenhet jag inte ville vara utan, säger Nina. Mina förväntningar? Att jag skulle få lära mig mer om Gud och Jesus, och lära känna nya människor.

– Flera av mina kompisar skulle läsa, och visst påverkades jag av det, säger Micke. Det här med ”att få presenter” är ett ganska vanligt skäl, faktiskt, och jag erkänner gärna att jag också tänkte så först, men när det väl blev dags för konfirmation hade den fått en helt annan betydelse.

Charlotte bestämde sig redan som liten, konfirmeras skulle hon. När erbjudandet kom anmälde hon sig direkt. Hon valde att veckoläsa hemma i församlingen, medan Nina och Micke åkte på sommarläger.

– Läger kändes kul, men lite pirrigt också, en utmaning. Man måste ju leva nära människor man inte känner, det är liksom inte bara att åka hem, utan det måste fungera, säger Nina.

Det fungerade. 25 konfirmander åkte iväg på läger direkt efter skolavslutningen i åttan. De kom hem som ett starkt sammansvetsat gäng med massor av härliga upplevelser i bagaget.

– Jag hade lite ”bakgrundsfakta”, för min syster har varit ledare på ett tidigare sommarläger, berättar Micke. Men det blev långt över min förväntan, vi hade helt enkelt jättekul!

Ett av lägrets plus var den goda maten, ”vi åt hela tiden” säger Nina. Charlotte, som var på det veckoslutsläger som ingick i veckoläsningen, har liknande minnen. Det är lätt att trivas över en läcker måltid, och sådana serverades i rikt mått.

Själva läsningen då?

– Vi fick jobba i lera, måla, gestalta det vi läste om, berättar Charlotte. Man lär sig lättare om man samtidigt gör något roligt.

– Jag lärde mig jättemycket, säger Nina. Prästen Inga-Brith var jättebra, och rolig. Vi fick komma med egna idéer, kunde påverka vad vi pratade om och hur vi pratade om det. Vi fick se några filmer också, och det var lite segt – för vi var så trötta!

På läger hör det nämligen till att vara uppe sent på nätterna, trots ledarnas protester…

Alla tre har fortsatt i församlingens ungdomsgrupp, som träffas varje onsdagskväll. Bland kompisar som inte är med i kyrkans verksamheter möter de då och då en del fördomar. Det är trist i kyrkan, tror en del, och det här med att tro på Gud verkar lite skumt.

– Jag är inte sådär jättetroende, men jag tror på något, säger Micke. Det här med tro pratade vi en hel del om under konfirmationstiden, och jag känner att mitt sätt att tro är helt accepterat. Konfirmationen ska ju vara en bekräftelse, och för mig handlade det framför allt om att bekräfta en gemenskap med andra människor.

– Fast jag kan förstå om folk tror att kyrkan är trist, säger Nina. Första gången jag var på en gudstjänst tyckte jag att det var urtrist, höll nästan på att somna. Och så skulle man gå på minst tio stycken…!

Nina fnittrar lite åt minnet. Efter ett tag ändrade hon sig. När man vet varför man gör olika saker, vad alla moment innebär, blir gudstjänsten mer begriplig.

Ungdomarna välkomnar gudstjänstförnyelsen i församlingen.

– Det kan bli långtråkigt på en vanlig högmässa, säger Charlotte. ”Sökord: Gud” är en sorts gudstjänst jag gillar, det är skönt, avslappnande, mysig musik, levande ljus. Man känner sig delaktig.

Du som nu går i sjuan kommer snart att få ett erbjudande från församlingen om konfirmationsläsning 2004. Ninas, Charlottes och Mickes tips är givet:

– Ta chansen!

Kari Malmström